Att slå ihjäl en regnig novemberlördag

Idag började julhetsen på Holmens marknad. De öppnade 10.00 och det var redan lång kö när jag kom dit. Den som stod först i kön hade väntat i fyra timmar... jag vet inte riktigt vad den personen förväntade sig att hitta? Kanske vill jag inte veta heller, för jag hittade då inte något spektakulärt.

De flesta stod och rotade bland ljusstakar, tomtar, glitter och julgransfötter. Själv kom jag hem med ett par tidsskriftssamlare, några galgar att hänga upp affischer med, några ramar, lite julplotter och en kvartettkortlek med Kalle Anka från 1969! En hel kasse för en rimlig peng. En klart godkänd loppisdag!

Jag kommer att ångra mig snart, men...

Idag sken solen, det kändes konstigt men fint. Hade ändock en molande känsla av att något fattades.
 När jag klev av spårvagnen började det regna. Jamen jag tänkte väl- en dag utan regn?! Det går ju inte. Och så var dagen lite mer bitter, men ändå komplett.
 De mest ovärda sakerna med snö:

o Att trampa igenom skare och nästan skära sig på smalbenen
o Så djävla kallt att få i nacken!
o Slask som kryper in i skon
o  Hundkiss och -bajs syns obehagligt väl
o Att bli mulad "på skoj" (det var inte roligt när en var liten och det är inte roligt nu)
o Att halka på blankplogad snö

Jag hatar snö. Jag tycker inte om fräna vinteraktiviteter (varken stjärtlapp eller snowboard), jag tycker inte om att bylsa på mig en massa kläder och jag tycker inte om att frysa. Men faen vad jag saknar det nu. Bju på lite snö, Göteborg! Jag är så trött på regn. Jag behöver ljuset. Jag behöver halka och ramla på arslet för att komma i rätt balans.

Bittert på Tycho Brahes

Men gud så ändå! Vet ni hur det känns att vara stum? Djävligt hes har ju hänt, men stum!? Igår eftermiddag upphörde mina hesa kraxanden och ersattes av... tystnad. Knappt ens en väsning kommer över mina läppar. 
 Jobbigast: Kan inte jobba, förlorar pengar, blir stressad. Kan inte säga åt hundarna hur de ska bete sig. Tur att jag kan vissla (hjälpligt) och klappa händerna. Är helt ensam och isolerad på ett djävla berg med endast en väg upp/ner, och ingen har tid eller lust att vara med mig. Det skulle inte bli mycket sagt ändå. Tänker att jag kan ju i alla fall ringa en vän, glömmer bort mig, vill SKRATTA MIG SJÄLV I ANSIKTET men det får bli fruktansvärt ljudlöst i så fall.
 "Tänk om det inte går över!", tänker jag och måste prova stämbanden. Bestämmer mig för att "nu! Nu säger jag ett stort och rungande HEJ " rakt ut till ingen alls. Men det händer ingenting. Då måste jag prova skrika. Men det händer ingenting. Tänk om jag blir överfallen av en dåre, då kan jag ju inte skrika! Vill inte gå ut mer idag, men måste. Eller så får hundarna bajsa i badkaret. Skoja.
 

Ett stygn av hemlängtan

Frida Clements

Idag har jag legat i soffan och varit sjuk. Det är otroligt vad mycket snor den här näsan producerar, och hostan skräller långt ner i bröstet. Jag anar att jag kommer att få sova på soffan i natt. Till och med Antons hundsnarkningar är som meditativt vågskvalp i jämförelse med mina hostattacker. 
 I all min ynk har jag längtat efter mamma och Norrland. Till snön som ligger på backen där. Efter att ha fått en inbjudan till trettioårsfest med en twist av Emma med posten idag, och ett samtal ifrån Jonia, så längtar jag ännu mer till Sönnsvall. 

Sundsvall topp fem:

1. Mamma och Kalle med alla sina små och stora projekt.
2. Emma, och Doris som lärt sig gå!
3. Låna bilen, köra välbekanta vägar till de bästa loppisarna och fynda möbler, krimskrams och kläder för en femma och en fimp.
4. Promenera Storgatan på fem minuter och tänka "Jahapp! Då har en gjort stan!" Det är något rofyllt med det.
5. Tryggheten i att hitta överallt och veta vart allting ligger.

Hörni hemvändare- vad saknar ni med er stad?

Brorsan som aldrig ville bli stor

Idag är det den 29:e oktober och jag och himlen gråter ikapp. Det är så mycket höst utanför fönstret som det bara går, det är som om den vet. 
 Idag skulle min bror ha fyllt 37 år. Han blev bara 34.

Jag tänker mig att han skulle ha ätit pizza idag. Vi skulle hälsa på honom för att fira, men mamma skulle få koka kaffet själv. Kanske att han skulle ha fixat fikabröd. När vi skulle ha frågat honom om det kändes bra att fylla 37, skulle han ha frustat "NÄE! Fy fan vad ruttet!" och skrattat.

Det är exakt tre år sedan jag sist träffade honom. Tre år sedan som jag fick stå på tå och försöka nå att krama om min långa brorsa. De åren kommer bara att bli fler och fler och det gör så djävla ont.

Inpräntad mekanism

Sitter och snorar framför "Så mycket bättre". Blir så less och förbannad över att Miss Li, som har hur mycket pipa och karisma som helst, känner sig tvungen att förminska sig själv genom att säga "Inte för att jag har så mycket klokt att säga om livet, men jag är i alla fall stolt över EN sak, och det är att få framföra en låt av Pugh." och "Varför skriver inte jag så bra låtar?" Sen går hon upp och ger en fantastisk version av Här kommer natten, så djävla autobahn att karln i fråga sitter och gråter, och de runt omkring sitter hänförda och bara gapar.Vafan Linda! Du kan ju din skit.

På Bergsjöns höga tak

Jamen vi har ju flyttat! Från ett blåsigt berg till ett annat. Tack vare mina förträffliga föräldrar som jag inte vet hur jag någonsin kan återgälda för att de är så sjukt djävla bra, så är vi på plats i storlägan. De första dagarna gick jag faktiskt lite vilse, det är sant! När jag skulle till balkongen gick jag till badrummet, och jag blev glatt överraskad när jag klev in i ett rum och tänkte: "Just ja, ett TILL rum!" Det hände inte bara en gång.
 Hursom- jag tror att det känns bra. Lite långt till jobbet i nuläget bara. Då kan en ju tänka sig att jag passar på att läsa en god bok eller så, men icke. Jag sover, helt öppet och skamlöst, mitt på blanka dagen i en ofta fullpackad vagn. Det är det jag gör bäst. Idag åkte jag från Frölunda torg och vaknade vid SKF. Hann tänka "inte hemma än" och så valde jag att somna om. Vaknade en hållplats ifrån min. Lätt som en plätt!