Årets sista dag

Det pisseregnar ute. Sådär så att inte ens hundarna vill gå ut. 
 Årets sista dag. Vad har jag haft för mig under året då? Det minns jag knappt om jag ska vara ärlig. 
I december flyttade vi till Göteborg, jag, Erik och smådjuren. I början av året hade jag ångest över pengar och jobb, men det löste sig. Jag blev en skitbra vikarierande barnskötare.

Sen kom våren. Allting känns alltid bättre på våren. Kroppen, hjärnan, hjärtat vaknar och vill vara med igen. Vi bilade hem till Sundsvall för att kolla läget, för att se att någon höll ställningarna.

Sen kom ljuva sommaren. Jag har tagit varje tillfälle att doppa kroppen. Då har jag sett krabbor och maneter, havstulpaner och björnbär bland klipporna. 

Vi åkte även hem till Sundsvall en sväng för att bland annat gå på Modda och Karins bröllop.

Sen kom hösten. Vi hade kräftskiva/ födelsedagskalas för Erik. En månad senare löste sig bostadsfrågan för oss, och vi flyttade från Majorna till Bergsjön.

Det blev vinter, som det ju i regel blir. Vi fick faktiskt snö här i Götet, även om den försvann efter ett par veckor. 

Det blev bröllop mellan Emma och Thomas. Det var en fin vinterdag. Vigselförrättaren kom tre minuter innan utsatt tid och det blev lite svettigt.

Och så blev det jul i Sundsvall med allt vad det innebär. Metervis med snö, familj, släkt och vänner. Jag fick vara tomte för Walter 1,5 och alla de andra stora vuxna barnen, och jag vände ut och in på mig själv för att hinna med så mycket som möjligt. 
 Nu orkar jag verkligen inte minnas mer!

 

Vända hem en sväng

God Jul och vinter med snötyngda granar. Köra på välkända men spåriga vägar. Pussla och stressa för att hinna med släkt och vänner. Ändå är det alltid något som saknas, någon som jag inte hinner träffa. 
 Jag hann krama om min sjuka pappa, och ge honom en skrynkligt inslagen julklapp. Han hade åldrats femton år sedan jag såg honom sist i somras. 
 Jag hann ligga i soffan och mula karra och blodapelsiner med finfamiljen också, och träffa Eriks syster som annars befinner sig långt upp i Norrland.
 Jag hann med en akut loppisrunda med finfina fynd. En klänning, en skjorta och ett par glas för 70 kronor. Precis som jag vill ha det.
 Jag hann gå ut och härja på juldagen och träffa nästan alla som går att träffa, för att sedan avsluta kvällen med att bestiga snöberg med Anton Blåbär och Erik mitt på stortorget. Bara för att det gick, och för att en blir så lång av att stå på ett berg.
 Och jag hann fota äppelparken i Tunadal i vinterskrud, och minnas min barndoms alla vintrar med snöbollskrig, längdskidor och sparkturer. Vi körde galet fort, jag och Annelie, och vem vet hur en bromsar en spark? 
 Nästa år när vi kommer upp, vill jag åka spark. 

Argo igen

Men ja! Mattan drog alltså med mig på bio igår, vi såg Argo. Sex amerikanska ambassadanställda ska med hjälp av en påhittad sci-fi-film räddas ur Teheran under den iranska revolutionen efter att amerikanska ambassaden stormats. Ett politiskt gisslandrama baserad på verkliga händelser, skulle en kunna säga, med fyndig och rolig dialog, minsann! Utan att för den skull förta allvaret. Det var precis vad jag behövde. Vi satt och snaskade godis, pratade för högt under trailerna(?), och blev så sjukt uppjagade av den här filmen. Den var så spännande att pulsen trummade på under huden långt efter att filmen var slut.
   I den här stan (och säkert i Stockholm och andra större städer, men inte i Sundsvall), presenterar personalen filmen. Igår hade biomänniskan fått reda på att det fanns ett födelsedagsbarn i publiken, så hen och sällskapet fick ett grattis och varsin film. Jag viskade till Matilda att jag också ville ha en film, "jag fyller också år!" "Nähä, det gör du faktiskt INTE" fick jag till svar. Men så tog biomänniskan åter till orda, och sa att hen skulle hälsa till Kråkan (det är ju jag!) från en kille ute i foajén som tyckte att jag var söt, och så fick jag också en film. Yey! Tur att jag har en kille som jobbar på bio och som tycker om att överraska! Det kändes inte lika svart i tankarna efter den här fina kvällen, nej.

Argo

Ibland är allting svart. Då går jag vilse i mörkret och vet inte hur jag ska hitta ut. Jag gör ett försök genom att ta mig ut genom dörren för kvällsbio.

Pudersnö

Kråkan 4 år säger yippee ki yay och Go´Jul!

Redan på julaftonsmorgonen när jag var 4 år, hade jag fått span på ett extra stort paket som låg under granen. Jag hoppades att det var till mig, och här ovan kan en se hur glad jag blev när tomten bekräftade mina förhoppningar. Jag minns inte vad som var i det, men det spelade mindre roll. Jag har alltid älskat att öppna paket vad det än är som gömmer sig under allt papper.

 Idag var julens höjdpunkt dock en annan. Nog för att det var roligt att öppna paket, men att basta hos föräldrarna tills hjärnan kokar, och sedan få rulla sig i mjukaste, kallaste pudersnö, borde stå på varenda människas bucket list!

Jag har blivit en hemvändare

Nu är knäcken kokad, väskorna packade och tågbiljetterna framletade. Imorgon sätter jag mig på tåget med Erik och smågrisarna för att påbörja resan till Sundsvall. Såhär ser det ut där jag ska fira jul i år:

Om jag längtar? Eh, ja!

Bloappa.

Francesco Cetti

En av de viktigaste sakerna som tillhör julen för mig, är blodapelsiner. Riktigt syrliga ska de vara. Det är den absolut godaste frukten! Jag kan äta ett kilo om dagen, lätt. Trots att jag får sår på tungan och i gommen. Inte slutar jag för det.

Rid mig i mål, Yoshi

Idag har jag legat i feber. Och huga vad jag har saknat att ha en tv och att spela tv-spel! Få saker slår att sitta under ett täcke och maratonspela tills du har blåsor på tummarna. Varför har jag inte en enda vän som delar den här åsikten? Förutom Anton Blåbär. Om vi bodde i samma stad skulle jag hänga hos honom i tid och otid och ha tv-spelskvällar till långt in på nätterna. Mula karra och dricka cola. Fast han blir djävligt odräglig när han vinner, det får en ta ur honom.

Arbetar upp julstämningen

Igår fick jag tillfälle att besöka Oscar Fredriks urtjusiga kyrka. Jag fick nämligen gå på lucia/ julkonsert eftersom att Matilda var med och uppträdde. Akta´re vad fint det var! Det var både kör och orkester in a perfect harmony och jag fick julkänsla och gåshud över hela kroppen. Kanske till och med en tår i ögonvrån, inte helt omöjligt.

63

Det här är min pappa. Han gillar trav och gräsklippare, och han samlar på filmisar och gamla modellbilar. Helst sådana som han kört själv i sin ungdom. Han är expert på att pruta, och lärde mig raderna "I kill for money, but you are my friend so I kill you for nothing" när jag gick på dagis. Det äckligaste han vet är russin. När han skrattar blir jag glad i hela kroppen.
 Idag fyller han 63 år. Det har stundtals varit ganska svårt under dessa år, men han är min pappa och jag älskar honom. Grattis på din dag!

Jag tog tåget

Vi firar ett år i Göteborg. Det kommer snö och minusgrader, får ohemul hemlängtan till jul i semi-Norrland. Som tur är hade jag all anledning att åka upp en sväng innan, för att gifta bort en av mina bästa vänner. Ja, jag grät. Det var personligt, roligt, vackert och så... bra.

 

 Här är de i sprattelgubbe-version också. Jag var som vanligt en tidsoptimist som trodde att jag skulle göra klart dem på ett litet kick, men icke. Stressade så att jag fick hjärnblödning. Men! De blev nästan lika stiliga som i verkligheten. 

Det blev en snabbvisit, men jag kommer snart tillbaka. Då ska jag ha Erik, julklappar och smådjuren med mig också. Och snön ska ligga kvar, har den lovat.

Helgen v48

Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bil,
jag ser en tjej,
jag ser en snut,
snart har helgen vecka 48 tagit slut

Alltid kommer jag hem med nåt

Dagens loppisskörd: Sveriges snyggaste vinterfilt, ett par blå trädojor att vricka fötterna i, och en rökgrå Pärlan. För under 150-lappen. Sedan fick jag till skänks en limegrön dito, av Eriks bekant Jan. Fick! Rena julafton!