Regn och kluvna hårtoppar

Jag hade den bästa sommaren sen jag var barn, tror jag. Det var så varmt. Satt en fast i stan antar jag att det var outhärdligt, men jag hade turen att ha nära till havet. Jag tänkte "det här ska jag minnas i november när allt är jävla jävel."
 Nu är det november, och stundtals jävla jävel. Och jag minns, men det känns inte bättre för det. Ni förstår, allt är ju bara så fult. Utomhus och inomhus och utanpå och innanför.

Jag for till Stockholm och såg The Knife. Inte skitbra. Men jag hade istället världsfint häng med Anton, Malin, Jonia och Madde. Och jag kom hem med en ny vinterjacka. 

Nu längtar jag hem till Sundsvall. Jag vill bara åka runt-runt i Hällsjö på mammas spark i svartnatten, men frågan är om det ens kommer någon snö till jul. I dag var det tio grader varmt, men det är ju i och för sig på Västkusten. Jag håller tummarna för snö. Jag vill åka spark, och få användning för min nya vinterjacka.

OK, två bra grejer: jag har börjat på en ny teckning, och jag vet vad jag ska ge bort i julklapp till nästan alla.

Brunvåren och ♀

Sen sist så har jag vaknat sjukt tidigt de dagar det har varit sol, bokat resa till New York, hjälpt min extrabror att flytta, haft träningsvärk, firat 8:e mars både med skolan jag går i och med vänner på Världskulturmuseet, demonstrerat bland tusentals andra, vrålat viktigheter ända från tårna, åkt spårvagn och träffat något som såg ut som en isbjörn, blivit rörd av Malmö FF av allt i världen att bli rörd över, varit arg på Västtrafik som krånglat till det, träffat ett par nya trevliga bekantskaper, och sett alldeles för mycket streamade tv-serier. Så mycket att jag uppnådde en gräns.
 Att ta med sig täcket till soffan och lägga sig för att kolla serier och somna, kan vara bland det bästa jag vet, för övrigt.

Idag har jag varit på antirasistisk demonstration. När jag kom hem övade jag mig på att rita kottar.

Sol i 10 minuter

Igår ringde veterinären och sa att Antons bortopererade knöl var en tumör, men en godartad sådan och att de fått bort hela skiten och troligen kommer den inte att återkomma heller. FYFAN vad skönt! Lillgrisen är i princip frisk! Nu ska bara tassen läka så kan han springa runt glad i hågen på vida ängar precis som förr igen.
Idag var det grått (igen) så jag blev lite trött och tog en lur på mitt på dagen. Det är den bästa luren. Vaknade till sol!
Gick till livset och köpte förnödenheter. Barnen på gården bygger en lådbil av en gammal hurts som de knutit fast på en skateboard. Den jungfrufärden skulle jag vilja se.
Har Sveriges godaste middag att se fram emot idag pga jag hade Maria över hos mig igår, och vi lagade mat. Hon är så grym på att laga mat. Jag försöker göra precis som henne, men det blir aldrig lika bra. Konstigt nog blev det över = behöver inte laga mat idag = glad i kroppen.

Idag var det någon som vann guld i en tävling också, men det var inte jag. Känns ändå helt OK måste jag säga.

Februarilovets grå dunkel

Hund-Anton fick operera bort tassen på knölen, nej förlåt- knölen på tassen, men vi vet inte än om det var cancer eller nåt annat dåligt. Han har i alla fall en tratt runt skallen som han fortfarande är typiskt onöjd med. Han smäller in i dörrkarmar och välter saker. Han går under namnet "Skövlar´n" eftersom att han mejar ner det mesta i sin väg.
 Och jag, jag har lov. Jag är 28 år och jag har lov. Kan inte riktigt förlika mig med tanken. Att hantera lov gör jag fortfarande lika dåligt som i gymnasiet. Vänder på dygnet, äter dåligt och klär mig i högst tvivelaktiga kläder. Men snart får jag besök av Maria, så jag tänkte byta amerika-kalsongerna och t-shirten till något mera anständigt. Och så ska jag dammsuga.

Hej jag är bra

Idag har jag klättrat X antal meter uppför en vägg. Det var kul och jag ska göra det igen. Men då ska jag ta mig ända upp. 
 Och idag har jag fått pepp, boost och kärlek efter att Jimmy lade upp den senaste teckningen han köpte av mig, på the internetz. Vilket resulterade i att det ramlade in ytterligare ett par beställningar i mailen. Blir rädd och lycklig på samma gång. Det där med att värdera sin egen konst, när en knappt vet om det är konst, men när någon annan uppenbarligen tycker det och är beredd att betala för den, och... ja, det är knäppt. Och svårt. 
Nästan lika svårt som att klättra.

Saved by the bell

Hallå januari! Fan vad du regnar! 
 Nu har jag börjat skolan. 9 och ett halvt år efter att jag gick ut gymnasiet, är det dags att läsa in de ämnen som jag av olika anledningar inte kunde ta itu med då, nästan ett decennium(!) senare. Jajaja, bara att kavla upp ärmarna. Det är lite slappare än jag trodde, ska det vara så? I alla fall; har haft engelska fast jag inte behöver, och var bäst i världen. Jag skämtade till och med och fick en high five! Fatta att det är svårt att dra ett skämt på engelska. Och så har jag haft matte. Som jag verkligen behöver. Var inte bäst i världen, men förstod nästan allt. Än så länge.
 

Dorothy

Jag gjorde det igen. Jag stod i köket och lyssnade på Erik som pratade om något som jag inte minns nu, och medan han pratade så bollade jag med ett äpple och liksom studsade det mot knäna. Plötsligt stack äppelfanskapet iväg som en pil, det flög förbi och bakom Erik, och landade rakt på en tallrik som hundarna har haft som tillfällig matskål. Den gick sönder! Av ett äpple!
 Blev helt orimligt ledsen över detta faktum! Det hjälpte inte heller att Erik uppgivet sa att "Vi kommer aldrig att hitta en likadan igen". Fanå.

Dorothy Uppsala Ekeby, grön dekor. Jag saknar dig redan.

En bit av hösten

OHMYGAWD, nu är det november. Svartmåna´n nummer ett. Det är bara att blunda och tänka på något annat tills det går över. Vi kan ju roa oss med att se tillbaka på september och oktober, tycker jag.

I september så fyllde Erik 29 år, jag såg en dubbel regnbåge, vi var på gårdsloppis och ormbunkarna blev gula.

Jag kunde inte sluta fota svarthimlar. Sen kom Eriks bror och hälsade på, de hade ju en hemlig grej ihop. Varsin björntatuering!

Mera himlar. Åkte hem till Sundsvall över en helg, hittade Dalporten på vägen. Träffade Emma, min pappa, firade mamma som fyllt år- men det fotade jag visst aldrig. 
 Vandrade runt på min gamla skola, som snart ska rivas. Mindes allt. Sen blev jag sjuk och fick ha en papperstuss i näsan eftersom att snoret aldrig slutade rinna. Mysigt.

Gick på mitt livs första roller derby-bout med Matilda, Apan och Camilla. En annan dag kom Maria och åkte spårvagn. Jag åt glassmiddag för att bota feber, och somnade med två smågrisar på magen.

Kvällens sorgligaste googling:

"recept pannkaka 1 person"
...det blev visserligen plättar. Ännu godare.

Nej...

...jag smörjer inte såret med smuts och jord. Men jag kunde ha gjort det!

En vardaglig parentes

Har en kollega som är supertränad och ska springa Lidingöloppet. Under en terrängträning ramlade hen och bröt ett nyckelben. Givetvis ska hen springa ändå. Jag ba "Jag ska också börja springa igen, så fort såret på tån har läkt! Men jag smörjer det varje kväll med smuts och jord så att det aldrig läker, för att så att säga slippa verkställa beslutet. Och sa jag att jag äter godis så att jag blir sockerhög? Varje dag?"

Backflip

Vad jag önskar att denna gif skulle symbolisera något extra fint som har hänt idag, men icke. Jag tyckte bara att den var frän. Det har varit en vanlig dag. Jag har bara åkt kollektivt och blivit regnad på av hösten. Den är här nu.

Jamen vi SKA

Först bestämmer en att det ska till å gifta sig, och så går ett år med vel och val och funderingar och en hel del ångest, förhoppningar, föreställningar och en djävla massa dead lines, stress och måsten, och sista veckan kommer med ännu mera ångest ochsådärva. Så när det är över så vill en bara släppa det, bara tänka tillbaka på hur roligt det var och hur bra det blev, ochsådärva. 
 Men det är det där med de satans tackkorten. Välja en bild. Skicka in. Fixa kort. Skriva nåt bra. Skicka ut till X antal vänner och familj. Det är ett måste= något som jag automatiskt förtränger och förstorar för att därefter skjuta ifrån mig. Vi har inte tagit tag i det än. Men alltså, det kommer. Kanske inte i morgon, men... sen.

Livet som händer medan en lever, och allt det där

Det är förunderligt tyst, jag vet. Jag är fullt upptagen med att prata engelska med Mattans nya tyska bekantskap på Kino en lördag kväll, bada salt så fort en bara kommer åt, glömma påsar med kreativa drömmar på sketna skoaffärer (som jag sen fick igen), måla hexagoner direkt på väggen för att jag inte är något vidare förtjust i gardiner (bilder kommer för jag vill givetvis visa hur djävla svinfint det blir, även om det tar tid), gå på bröllop och kalas och kräftskivor åt höger och vänster, jobba jobbet och förgås av tröttma lagom vid 21.00, sörja sommaren som inte blev som jag tänkt mig, men därefter rycka upp mig och inse att den ju for helvede pågår i detta nu, ha föräldrar som kvartar över och tar hand om en en helg, leta låtar på spotify på vagnen typ 06.20 en tisdag morgon och dumflina när en hittar rätt (Firmament Vacation och In your veins med The Sounftrack Of Our lives- säkert 12 år sedan jag hörde dem sist), oroa mig lite inför hösten och vintern och studier och jobb och livsval som är antingen rätt eller fel och sådär-jamen ni vet Livet och så! Men det brukar ju gå till sig.

"Du måste sluta säga ´hångla´!"

Jag är dödsförkyld. Närå, inte ens feber. Men det känns som att jag har en tennisboll i näsan, och så hostan då. Det är en fräsig hosta som skorrar i bröstet, sådär som jag brukar få. Skitsamma, det är bara att kavla upp ärmarna och bita ihop. Ikväll ska jag på bio med Erik och Anton Blåbär, som är i stan för att hångla (när han inte går på bio). Fint!

Allt i sista sekunden som vanligt

Letade strumpbyxor i färgen "spökblek" (som min hudton ibland kallas). Tänkte slå på stort och köpa finstrumpor med "äkta kvalitet" från de affärer som ska vara bra på sånt. Tyvärr är jag för blek, det fanns inga som matchade mitt arma skinn. Den närmaste nyansen hette "Camel". 
 Det fick bli H&M ändå. I nyansen "London". På den nivån!

Det är för övrigt tre dagar kvar till bröllis. Öh?

Men nu så

Idag har jag lite söndagsångest.

skunk.cc

skunk har på något vis återuppstått, likt Jesus tamefan, och jag, Erik och Poeten har skunkat bort flera timmar, sett grupper som "snopna katter", "indiekids 2.0" och "det blev heh" återskapas, redigerat layouten på våra dagböcker, kliat oss i huvudet och frågat oss: är vi 18 eller 28?

För vissa oinvigda låter detta som nonsens. Jag vet.

Idag sopade de gatorna

Jag kom hem från jobbet för över en timme sedan, men har fortfarande halsduken och mössan på mig. Har inte orkat ta av mig dem. Det blev bara-gaffel-ingen-kniv-middag, nästan direkt ur kastrullen. Vansinnigt trött. Drömmer om påskägg med bara sura godisar så att gommen blöder. Jag har fått sol idag, sådär så det känns i kinderna. Hyran är betald och jag har fyra dagars-helg att se fram emot.
 Jag kommer att sova innan 21.00.

Bergochdalvana

Ikväll gick vi vilse i Bergsjöns djupa skogar. Jag hade sett ett upplyst elljusspår skymta bland träden i närheten av där vi bor, så Erik och jag bestämde oss för att ta med oss smådjuren och undersöka det närmre. Det var backe upp och backe ner, brant som faen ibland och kringligt, krokigt och snirkligt. Jag kom att tänka på filmen "Blair witch project" både en och två gånger, för hur vi än gick så kom vi tillbaka till samma ställe. Efter ungefär 45 minuter kom vi fram till någon form av civilisation, ett hus som låg alldeles i utkanten av skogen. Där hade någon slängt en sån där fin kökspall på en skräphög under en gran. Tur att en har ögonen med sig ibland! Den har ordentliga skavanker, men jag tänker att det kan jag putsa upp. Kanske i stil med Annas?