Fulheten och Kalasburken

Fulheten.

Nä, nu kommer den- Fulheten. Djävla januari-februari-vinter-deppen. Ingenting är bra, ingenting är fint. Jag har en beställning på en teckning som jag inte vågar göra färdigt, för jag är rädd att jag inte kommer att bli nöjd med den när den väl är klar. 
Håret blir ett enda stort trasselsudd pga av mössa, och det är fett OCH elektriskt samtidigt. 
Det är kallt ute. Och inne. 
En del människor på skolan är helt dum i hövve. 
Jag oroar mig för Antons knöl på tassen, som jag är helt hundra på att det är cancer, men veterinären har inte ringt och meddelat provsvaren än. Jag vill att de ska ringa, men jag vill inte veta, fast jag vill ju veta.
 Ont i huvudet varje dag, en massa "måsten" och "borden". Jag vill ingenting just nu. En väl beprövad metod för att muntra upp sig själv, är att göra av med pengar. Det är inte så smart, ty lyckan är kortvarig, en illusion. Men skitsamma. Jag har köpt en klänning på affär´n, alltså ej second hand som i vanliga fall, två Tebe-tallrikar som var dyra, och en kalasburk (de två sistnämnda på loppis).

Det fina med kalasburken, som till och med har ballonger och serpentiner på locket, är att Erik dyker upp i finaste maskeradkläderna med blå tights och "snurr-pappersvissla/trumpet"!  Lite gladare blev jag faktiskt.

Tankar just nu

o Att en del människor är helt djävla dum i huvudet. Och de människorna har barn, vänner och bekanta. Som får lära sig alla djävla dumheter. Som de i sin tur sprider vidare till barn, vänner och bekanta. Och så fortsätter det i en enda stor ond cirkel. Och tänker en mycket på just det faktumet, så är det nära att det blir fullkomligt syntax error i hjärnan, och så går en och lägger sig i sängen, kanske drar täcket över hela kroppen ända upp till håret, och så tänker en inte gå upp fören om jätte-jättelång tid, för en har tappat livsgnistan fullständigt. Sen kommer en på att en inte kan låta dumjävlarna vinna, och så går en upp. Ändå. För att fortsätta kampen. Mot dumjävlarna.

o Att det är helt orimligt att en ska behöva trycka i sig bränsle i form av mat cirka fem gånger om dagen för att inte hamna på golvet som en liten ledsen pöl. Det är så oerhört frustrerande att behöva planera dagen, och avbryta saker som en håller på med, för att laga och tillreda något och sedan stoppa i mun. Det kunde väl få räcka med en gång i veckan? Eller i alla fall EN gång om dagen? Sen kan en ju laga och äta mat ändå, för skojs skull, bara för att det är gott och trevligt- men det där att en MÅSTE tanka på hela tiden. Det- det är jobbigt.

Eh, ja. Idag har jag diskuterat med dumjävlar och haft blodsockerfall.

Andra advent

Igår: lagom vinter och sol och frid i kröppen och fågelkvitter och så.

I morse: Snöstorm utanför fönstret! Lite jobbigt, men fint och mysigt om en får stanna inomhus och tända ljus och mysa på.

Nu: Det regnar. Allt är grått och blött och slaskigt. Tjernobyl. Tänkte åka in och handla några julklappar, men det är stopp på alla spårvagnslinjer och bussarna kör åt helvete. Så... nä. Roar mig med Klungan på youtube istället.

Dorothy

Jag gjorde det igen. Jag stod i köket och lyssnade på Erik som pratade om något som jag inte minns nu, och medan han pratade så bollade jag med ett äpple och liksom studsade det mot knäna. Plötsligt stack äppelfanskapet iväg som en pil, det flög förbi och bakom Erik, och landade rakt på en tallrik som hundarna har haft som tillfällig matskål. Den gick sönder! Av ett äpple!
 Blev helt orimligt ledsen över detta faktum! Det hjälpte inte heller att Erik uppgivet sa att "Vi kommer aldrig att hitta en likadan igen". Fanå.

Dorothy Uppsala Ekeby, grön dekor. Jag saknar dig redan.

Hemlig jazz och antibiotika

I fredags skulle jag och Erik möta upp Matilda och några kompisar på ett ställe som har en jazzklubb då och då och som folk säger är skitbra. När vi kom dit så möttes vi av pizzeriainredning, 90-talshits med bland andra Bryan Adams i högtalarna, och ett par alkisar som satt och tryckte med en öl framför sig. Det var stendött. Vi satte oss ner i alla fall för att vänta på Matilda, lagom skeptiska. När hon väl kommer så säger hon "Men... jag tror att det är på nedervåningen" och vi bara "Jaha...!" Vi gick en trappa ner, och möttes istället av mysljus, fullt med glada folk och ståbasgångar. Det var som att öppna dörren och kliva in i Narnia. 

Stendött.

Fullt ös.

Dagen efter hade jag fikadejt med Tiger som befann sig i stan för att träffa vänner, barn och hajar. Hon har 1000 meter hår och jag drack chailatte som smakade jul. Det var hur som helst himla fint. Bra också att hon kommer till Göteborg då jag uppenbarligen har svårt för att ta mig till Stockholm då det aldrig verkar bli av.

Efter finhelgen kom baksmällan i form av öroninflammation. SOM OM DET INTE VAR NOG, jag bara säger. Tänkte lite fåfängt att det skulle gå över, men i morse när jag vaknade hade det värkt hål på trumhinnan. Så nu har jag skaffat mig antibiotika och planerar att bli frisk som fan.

SHU-U-UK!

 

För 5 veckor sedan blev jag sjuk. Än är jag inte frisk. Om en jobbar på en förskola, speciellt under höstterminen, så finns det loads and loads med sjukdomar för kroppen att bara hämta. Så det har liksom fyllts på med nya goa baciller. Igår var jag till doktorn och fick kortisonnässpray utskriven, fränt va? Och jag ser ut som en knarkare i den senaste trenden- ögoninflammation. 

 Iallafall; såg blåklockor i diket på väg till apoteket idag. I november! Det är en sjuk värld vi lever i.

Dagen då jag tappade en gurkburk på Adam

 Gott folk! Det har varit helg och vi har haft Eriks bror Viktor på besök. De har en hemlig grej ihop. Utöver den hemliga grejen, har vi spatserat runt i Saltholmen, tittat på skräckfilm och ätit god mat. Från Saltholmen kan en kliva på skärgårdsbåtarna och åka runt och titta på pittoreska öar. Tanken var att vi skulle ta en sån båt, men missade den precis och nästa gick inte fören efter 45 minuter. Det får bli en annan gång.

På bakluckeloppisen på Slottsskogsvallen hittade jag världshistoriens bästa nyckelring. Först tyckte jag att den var lite smårolig och helt klart värt den femma som den kostade. Nu; älskar den! Den får mig att fnissa helt förtjust. Den får sitta på mina jobbnycklar och göra öppningarna/ stängningarna på förskolan slightly more fun.

 

Dagen började bra med mys i soffan, höstrusk utanför fönstret och hemmaburgare. Men sen blev det skitliv efter att jag tappade gurkburken rätt på Adam-tallriken och den gick i typ 13 bitar. FANÅ! Så är det någon som känner att de tröttnat på sin gamla Adam-tallrik från Gustavsberg, så vet ni vart en sådan skulle uppskattas.

Jamen vi SKA

Först bestämmer en att det ska till å gifta sig, och så går ett år med vel och val och funderingar och en hel del ångest, förhoppningar, föreställningar och en djävla massa dead lines, stress och måsten, och sista veckan kommer med ännu mera ångest ochsådärva. Så när det är över så vill en bara släppa det, bara tänka tillbaka på hur roligt det var och hur bra det blev, ochsådärva. 
 Men det är det där med de satans tackkorten. Välja en bild. Skicka in. Fixa kort. Skriva nåt bra. Skicka ut till X antal vänner och familj. Det är ett måste= något som jag automatiskt förtränger och förstorar för att därefter skjuta ifrån mig. Vi har inte tagit tag i det än. Men alltså, det kommer. Kanske inte i morgon, men... sen.

Det är en fluga i min soppa

För hundra och en månad sen, for vi hem till Sundsvall, jag och Erik. Jag hade hypat årets semester så till den milda grad, att jag nästan fick tårar i ögonen när jag berättade för alla att "vi skulle bo i stugan på landet och bara ta det luuuugnt. En hel månad!" Så blev det givetvis inte. Jag har nog aldrig varit med om en stressigare semester. Det var ett djävla pusslande att försöka få ihop träffar och middagar med familj och vänner, och varenda gång vi skulle tysta Luther på axeln och typ rensa på gården eller måla stugan, så började det regna.
 Jag låg inte på en filt på gräsmattan en enda gång! Jag var knappt på stranden!
 Men det var fint också. Apan kom på besök från Göteborg och tjöt "Idyll! Paradis!" när hon fick se hur vi bodde, och det var fint att träffa dem som en saknar och tänker så mycket på, de där som en inte träffar så ofta längre (men som såklart ändå alltid finns där.) Och satan i gatan vad det har ränts runt på loppisar. Och ja, vi har fyndat nå jävulskt. Skrytinlägg kommer sen.
 Nästa år kommer jag att åka upp i till Sundsvall i smyg. Överrasknings-hälsa på alla så att jag slipper planera och pussla, eller eventuellt tvinga alla att komma till mig istället så att jag slipper åka runt.

HÅHÅJAJA, tillbaka i stan alltså. Tillbaka till åskoväder och 18 barn i barngrupp. Migrän och stickningar i händerna. Just nu löper jag stor risk att råka ut för depression de luxe, men jag tror att det går över. Härregu´, det ä´ ba´att suga i sä´!

Nu är det juli igen

Idag på jobbet; sådan mensvärk att jag ville spy rakt ner i sandlådan. Gjorde inte det. Alla räknar ner till semester, till och med barnen. Gick iväg till ICA på rasten. Köpte en ask med jordgubbar för 35 spänn. Åt upp nästan alla själv, gömde resten i väskan. INGEN fick smaka. Vid en hämtning fick ett barn attackgosesug och fick för sig att försöka pussa mig på munnen, istället för att gosa in sig i föräldern som kom. Visste inte hur jag skulle hantera situationen, men jag inbillar mig att det gick bra. Får ändå skamsköljningar när jag tänker tillbaka på det. "Fan", tänker jag. Ett långt utdraget "faaan". Kan inte riktigt svara på varför.
 Migrän på vägen hem, efter att ha hämtat upp hundarna hos bästa Apan och Camilla som hundvaktat. Tänker att "om jag öppnar munnen så kommer jag att migränkräkas på vagnen hem. Hoppas att ingen pratar med mig." Givetvis skulle hela djävla Partillecup i alla sina lagdräkter, prata och gulla med hundarna. Och någon som luktade sprit pratade om hundmens och något som jag inte hörde för jag liksom stängde av öronen och såg knappt med ögonen men huvudet nickade och jag sa kanske "jaha" och log, och strax gick de av och jag kräktes inte i vagnen. 
 Det regnar ute, sa jag det? Men det är i alla fall varmt för första gången på två veckor.
 Två arbetsdagar kvar till semester. Jag räknar ner, ja det gör jag.

Venice beach, CA

Jay Adams

Idag är en sån där dag då jag önskar att jag var någon annan, någon annanstans.

Vardagsvidrigt

Att gå på promenad. Känna hur det krasar under skon (eller barfota-foten för den delen). Att veta att en trampat på en snigel. Att veta att en just mördat en snigel. Att veta att en har en kletig, död snigel under skon/foten.
 ÄCKLET som sprider sig i kroppen då.

Bergochdalvana 2

Igår efter jobbet sa kollegorna "Gå hem och vila nu!", och jag bara "Jaa-da!" Sen åkte jag nästan direkt till Liseberg med Anton Blåbär och Malin. Det gällde ju att passa på medan Anton är i stan. 
 Vi åkte allt. Såklart. Höjdskräcken, Uppskjutet, och alla bergochdalbanorna.  Utom värstingvärstingen Atmosfear då den var stängd. Jag började må dåligt efter Uppswinget (en vidrig uppfinning där du bara sitter fast över magen, inget över axlarna. Axar från 0 till 80 km/h. Så djävla otrevligt.) Och det blev inte bättre efter att ha åkt Spinrock som snurrar runt och har sig. Gick till toaletterna och kräktes som en vinnare.
 Anton tog på sig uppgiften att försöka få mig på banan igen. Han handlade karra, halstabletter och vatten, ett riktigt återställar-kit. Sen var det bara att köra igen! Jag var i alla fall så pass klok att jag skippade de snurrande åkdonen resten av kvällen. Jag höll mig till bergochdalbanorna, bäst var Flumeride. Så djävla fin, trevlig och rolig! Jag skulle kunna åka den en hel dag.
 Idag känner jag mig bakis, eller i alla fall så som jag kan tänka mig att det känns att vara bakis. Det var vidrigt att kliva upp ur sängen, så efter hundarnas morgonpromenad gick jag och la mig igen. Vaknade... sent. Och att adrenalinchocka kroppen kanske inte var det bästa för förkylningen... Men roligt var det!

 Innan vi åkte till Liseberg, satt vi i en park med Erik och hundarna. Jag attackgosade med Maggan, och på något vis gled mobilen ur handen och ner i hundarnas vattenskål. Därav inga bildbevis från Liseberg... Jag är inte förvånad. Det är inte första gången, och inte sista heller. Jag blir bara så trött på mig själv.

Bröllopsmardröm #4

Skorna som Madde köpte åt mig i Malmö, kom med posten. Packade upp dem och såg att de var stickade. Tänkte "Hur fan ska jag kunna gå i de här? Vilken djävulskt dålig idé att sticka ett par skor!" Krängde på mig dem och vinglade på kullersten.

Men nu så

Idag har jag lite söndagsångest.

Bröllopsmardröm #3

En hanterar ju stress på olika sätt och vis, och jag bearbetar väl uppenbarligen mina issues när jag sover. Jag skiter i att det är tråkigt att läsa om andras nattliga drömmar, det här behöver jag ha kvar.

 Det är fest och mycket folk. Plötsligt är det någon som tar tag i mig och Erik, och vi tänker att "nu är det dags". Han ser ut som killen som gjorde våra ringar. Han har vit skjorta och svart väst och säger saker som en vigselförrättare säger(?), och vi blir gifta. Jubel. Tills jag undrar: VART ÄR EMMA!? Det är ju Emma som ska viga oss! Och ringarna hade vi inte heller. Får tag på Madde som säger: "Du kommer inte att gilla det här, men jag har fått ett sms från henne och hon är kvar på Arlanda. Ett flygplan har parkerat mitt på landningsbanan och även parkerat in alla resenärer på en fransk restaurang. Hon kommer inte." Sorg!

Bröllopsmardröm #2

Någon frågar dagen innan bröllopet, om vi har beställt mat..? Blir påmind om att vi helt glömt bort det. Har även glömt bort att köpa skor och spets och fan och hans moster. Får ränna på loppisar och fixa och dona med gråten i halsen samma dag.

Bröllopsmardröm #1

Förbereder och stressar. Jag har min blå klänning. Erik är glad. Festen hålls på någon lummig innergård. Men nästan ingen dyker upp, och Madde, Matilda, och Emmorna börjar prata om att gå ut på krogen istället. En efter en börjar svara "Decline" på facebook-eventet "Erik och Kråkans bröllop."

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

Ungarna har skrikit hål i huvudet på mig idag, och i öronen har det ringt en ton som inte velat avta. Jag tänkte på vagnen hem att "nu är ni välkommen att sno allt jag äger och har, jag kommer att somna like a stock och inte vakna om ni rycker min väska, och i nuläget kan jag inte bry mig mindre heller."
 Ingen tog väskan som tur var.
 Däremot slutade kortet att funka när jag var på Lidl, och jag missade plusbussen hem för att jag fick traggla i kassan. Fick gå hem med min purjolök och dubbelköpta buljongtärningar (det visade sig att jag redan hade hemma), med skoskav och tröttmössan på. Så kan det gå till på en sketen tisdag.

 Bara typ 34 dagar kvar till sommartid. Kan hända att jag längtar.


 

14 år igen

När jag var 14 år gick jag en gång till en drop in-frisör i Birsta köpcentrum och bad dem kapa av mitt halvlånga hår, för jag ville ha en lika frän frisyr som Robyn. Frisören klippte och jag var förväntansfull. Tills människan började föna och rulla upp håret så att jag fick en klassisk tantfrisyr. Då höll jag på att börja gråta för jag kände mig så fruktansvärt ful och fel, och förbannade mig själv för att jag var helt oförmögen till att berätta hur jag ville ha det. Jag trodde även att alla människor som såg mig gå från frisören, förstod att "där går minsann ett enda stort misstag! Sådär skulle det ju inte bli, det ser ju vem som helst!"

Det har länge varit mitt värsta frisörbesök- tills nu.

 Eftersom att jag försöker klippa mig var tredje månad trots att jag inte är så stadd i kassan, så brukar jag gå till Göteborgs frisörskola. Det kostar 100 spänn och det är ju billigt och det gillar ju jag. Tidigare har det varit jättebra- trevligt och kompetent, men idag blev det bara fel allting. De hade skrivit fel tid så jag fick någon som blev tvungen att hoppa in och som helt tydligt inte hade lust att klippa något mer hår idag. Människan drog och slet i mitt hår tills jag sa aj, kammade både hårbottnen och öronen röda, skrattade åt mig när jag sa att jag bara ville klippa ca en centimeter; "det är inte precis jämnt här bak, du vet det va? Jag skulle vilja ta enochenHALV!" (MEN JÖ DÄ RA!!), och toppade det hela med att våldskamma håret så det sprakade medan hen suckade och pustade. När jag försökte klia mig i ansiktet fick jag svartögat i spegeln och jag förstod att jag gjorde bäst i att sitta still. Knappt ett ord yttrades på tjugo minuter. Jag visste inte om jag skulle börja skratta eller gråta, kanske en blandning av båda för det blev så oerhört konstig stämning. När jag skulle betala för skiten så kostade det plötsligt 150 kronor på grund av oklart, men när jag hänvisade till hemsidan så fick jag rätt. När jag sedan stod ute i hallen för att klä på mig ytterkläderna, hörde jag den ena insinuera till sin kollega att jag kom dit 16.00 fast att jag hade tid 17.00 för att räva åt mig en tidigare klipptid, och den andres svar var: "ja, hon verkade konstig." Minen sedan när de förstod att jag var kvar och hört vad de sa! Jag förklarade att jag uttryckligen just frågat efter klockan 16.00 så att jag skulle hinna åka direkt från jobbet, men det var som att prata med en vägg.
 Jamen, hur blev håret då? Jomen, det blev bra! Även om det inte var helt smärtfritt.