För hundra och en månad sen, for vi hem till Sundsvall, jag och Erik. Jag hade hypat årets semester så till den milda grad, att jag nästan fick tårar i ögonen när jag berättade för alla att "vi skulle bo i stugan på landet och bara ta det luuuugnt. En hel månad!" Så blev det givetvis inte. Jag har nog aldrig varit med om en stressigare semester. Det var ett djävla pusslande att försöka få ihop träffar och middagar med familj och vänner, och varenda gång vi skulle tysta Luther på axeln och typ rensa på gården eller måla stugan, så började det regna.
Jag låg inte på en filt på gräsmattan en enda gång! Jag var knappt på stranden!
Men det var fint också. Apan kom på besök från Göteborg och tjöt "Idyll! Paradis!" när hon fick se hur vi bodde, och det var fint att träffa dem som en saknar och tänker så mycket på, de där som en inte träffar så ofta längre (men som såklart ändå alltid finns där.) Och satan i gatan vad det har ränts runt på loppisar. Och ja, vi har fyndat nå jävulskt. Skrytinlägg kommer sen.
Nästa år kommer jag att åka upp i till Sundsvall i smyg. Överrasknings-hälsa på alla så att jag slipper planera och pussla, eller eventuellt tvinga alla att komma till mig istället så att jag slipper åka runt.
HÅHÅJAJA, tillbaka i stan alltså. Tillbaka till åskoväder och 18 barn i barngrupp. Migrän och stickningar i händerna. Just nu löper jag stor risk att råka ut för depression de luxe, men jag tror att det går över. Härregu´, det ä´ ba´att suga i sä´!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar