Uncle Bengt

För sextiotvå år sedan skulle den här stiliga killen ta nya körkortsbilder. Med mörkt lockigt hår och charmigt smil ser han ut som en filmstjärna. Det är mammas morbror Bengt, som idag är en pigg nittiotvååring. Idag har Bengt och jag suttit i solen och tittat på gamla fotografier, han med en kall öl i handen och jag med en ljummen troca.
Han har berättat om hur hans pappa skulle få följa med sina systrar till Amerikat, men att biljetten drogs in i sista stund då den kvarvarande släkten insåg att de skulle bli ensam om att sköta gamla mor och far- så Rudolf fick vackert stanna hemma och enbart drömma om det förlovade landet.
Eller när hans syster hittade en Läkerolask längs landsvägen och fyllde den med getlortar och sedan bjöd lillasyster Anna-Lisa som glatt skyfflade i sig...
Med ett liv på sjön och nomadblod i ådrorna har han mycket att berätta. Som tur är skriver han ner allt han minns, och jag ser fram emot att läsa.

Glimtar av hemvändning

Utsikt över stan. Jag kan peka ut huset där vi bodde för bara några månader sedan, för en kan se det om en tittar noga.

Bland det finaste en kan vara med om, är att få vakna i någon annans storblommiga soffa efter att ha sovit nå jävulskt bra, och sedan få umgås och leka med en pyttemänniska som heter Doris. Det duger förstås inte med vilken Doris som helst, utan det ska vara Emmas och Thomas Doris.

Såhär kan det se ut i skogen, när skogen visar sig från sin bästa sida. Jag har aldrig sett så mycket blåsippor på samma gång!



Det är många och mycket som ska ses, och det har varit ganska stressigt att pussla ihop dejter med alla. Jag är glad att det blev en spontanpicknick med Maria innan hon åker tillbaka till Stockholm.

Vår. Och jag vill bara skrika tillsammans med världens vårigaste vattenfall, åt livet som är både fint och fult.



Det är hit man kommer när man kommer hem

När vi kom fram till Sundsvall låg isen på den lilla sjön hos föräldrarna kvar, och några få frusna krokusar stod och frös i rabatten. Är man i semi-Norrland så är man.

Bland det första vi gjorde var att kolla in alla second hand-affärer och loppisar. Och; på fyra månader i Göteborg har vi inte lyckats hitta en enda anständig byrå, men i Sundsvall hittade vi en på en grisblink, för inte så många pengar. Fin fisk!



Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag

Imorgon sätter vi oss i Volvon, stuvar in hundarna i bakluckan och en poet i baksätet, och sen säger vi Kör solen, kör!, och KÖR i 74 mil. Från en kust till en annan, ett hem till ett annat, från Göteborg till Sundsvall. Med en alldeles särskild playlist och vältränade ögon som scannar efter loppisskyltar vid vägkanterna.
Djävlar, vad fint det kommer att bli!

Brunch

Jag stod påklädd i hallen med morötter och gurka i en påse och tänkte: "Ska jag?" För vissa dagar är lite sådär, och idag var en sån dag. Hursom så gav jag mig ut i halvkylig vår, till fina fina Hanna som styrt upp stor knytisbrunch. 

Det var bara att hugga in på blåbärspannkakor, våfflor, frukt i överflöd, nybakat bröd, glass och färskpressad juice, tillsammans med b.la Apan, Stina och Matilda. Sådär som en skulle vilja ha det varje morgon.

Varken brödet, våfflorna, juicen eller blåbärspannkakorna dokumenterades, och det får väl tolkas som ett bra betyg då jag var fullt upptagen med att stoppa i huvve.

På vägen hem såg jag rosa blommor i ett träd och jag tänkte att dagen blev ganska bra ändå.

Tomboy

Igår såg jag filmen "Tomboy" av Céline Sciamma. Den handlar om Laur som flyttar tillsammans med sin familj till ett bostadsområde utanför Paris. När hon träffar de andra barnen som bor i kvarteret, presenterar hon sig som Michaël, och blir alltså tagen för att vara pojke.

I en scen står hen vid fotbollsplanen. Det är självklart att Michaël ska vara med och spela, medan Lisa, den enda tjejen i gänget, berättar att hon tycker att fotboll är tråkigt och att de andra barnen inte vill att hon ska vara med för att hon är urdålig. Så Lisa står på sidan och tittar på.

Det påminde mig om när jag gick i 3:an eller 4:an och fick stå på sidan av fotbollsplanen när killarna spelade. I flera raster, i flera dagar. Till slut fick jag vara med, men blev alltid vald sist, för jag var ju "tjejen". Och jag fick nästan aldrig någon pass. Sen började några inse att jag var ju rätt så bra, och jag valdes inte sist längre. När de så småningom insåg att jag var likvärdig vem som helst av de andra, blev dessa småpojkars manlighet hotad. När jag tog av Robert i 6:an bollen, så väste han "hora". Och Thomas i 5:an fällde mig om och om igen, så fort jag kom i närkamp. Jag minns att jag tyckte att det var så djävla orättvist, men jag svalde det. Jag hade inga ord att argumentera med. Jag spelade nästan varje rast i nästan tre år och tyckte att det var skitkul. Men jag klampade in på pojkarnas revir och skulle fanimej veta min plats. Det var bara så det var.

Jag önskar att det vore möjligt för alla att få ta del av bägge världar med både fotboll och hopprep (eller vad än det nu må vara), oavsett vad man har mellan benen. Så att varken Lisa eller Michaël behöver stå på sidan och titta på, när de helst av allt bara vill vara med.

Bullfest!

 

Önskningar som slår in sker för sällan- det blir nånting mitt emellan. Men idag fick jag precis det jag ville ha! Eller fick och fick, jag ordnade det själv.

Va? Ett år till!?

Igår fyllde jag 27. Dagen började strålande med frukost och paket på sängen, sen blev det ännu bättre när barnen på jobbet överraskade mig och sjöng "Ja-å-oleeva!" Kvällen var däremot en ovanligt tråkig tisdagkväll, med inga som helst spektakulära händelser. Men jag tänker att jag tar igen det till helgen.

Vi har barndomen, tonåren och resten av livet

 

Vi har följt varandra genom livet sedan förskolan, Madde och jag. Där slog hon mig i ögat och tog min hink och spade, men vi tyckte om varandra ändå. Vi har haft vardag och festival och delat djävla helvetes-sorg och solskenspromenader. Sådär som det blir när man är så mycket bästis som det bara går. Fatta vilken tur jag har! 

Hon är stark och känslig. Bestämd och ödmjuk. Och hon känner mig som få. Hon är helt enkelt livsviktig.

Igår kom hon från våriga Malmö med en "soon to be 27"-present. Jag fick Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej. Jag har inte läst den än, men jag räknar med att slungas tillbaka till tiden då vi var 12, då Spice girls spelades på radion, och då jag kletade hårmascara i hela huvve.