fredag 22 november 2013

Överraskning!

Igår fick jag en avi på posten. Blev lite brydd då jag inte beställt något (förutom en massa tejp, men den har ju redan kommit), och väldigt nyfiken. Avsändaren var "Umeå". Vilket mysterium! Det visade sig vara ett paket. Till mig!


Ett väl inslaget sådant, och inuti låg en fin ask med bubbelplast och silkespapper som gömde något.



Det var från älskade fina bästa Emma, som tänkt på mig när hon såg Konstgrepps-Karins helt fantastiska smycken. Jag fick alltså en ring med de finaste blå swarovskikristallerna, toppat med en kindtand. Bisarrt och fantastiskt vackert, helt i min smak. Det är bland det finaste jag någonsin fått, och jag blev så rörd och glad. Tusen tack Emma, och jag saknar dig med!

Dorothy

Jag gjorde det igen. Jag stod i köket och lyssnade på Erik som pratade om något som jag inte minns nu, och medan han pratade så bollade jag med ett äpple och liksom studsade det mot knäna. Plötsligt stack äppelfanskapet iväg som en pil, det flög förbi och bakom Erik, och landade rakt på en tallrik som hundarna har haft som tillfällig matskål. Den gick sönder! Av ett äpple!
 Blev helt orimligt ledsen över detta faktum! Det hjälpte inte heller att Erik uppgivet sa att "Vi kommer aldrig att hitta en likadan igen". Fanå.

Dorothy Uppsala Ekeby, grön dekor. Jag saknar dig redan.

måndag 18 november 2013

Hemlig jazz och antibiotika

I fredags skulle jag och Erik möta upp Matilda och några kompisar på ett ställe som har en jazzklubb då och då och som folk säger är skitbra. När vi kom dit så möttes vi av pizzeriainredning, 90-talshits med bland andra Bryan Adams i högtalarna, och ett par alkisar som satt och tryckte med en öl framför sig. Det var stendött. Vi satte oss ner i alla fall för att vänta på Matilda, lagom skeptiska. När hon väl kommer så säger hon "Men... jag tror att det är på nedervåningen" och vi bara "Jaha...!" Vi gick en trappa ner, och möttes istället av mysljus, fullt med glada folk och ståbasgångar. Det var som att öppna dörren och kliva in i Narnia. 

Stendött.
Fullt ös.
Dagen efter hade jag fikadejt med Tiger som befann sig i stan för att träffa vänner, barn och hajar. Hon har 1000 meter hår och jag drack chailatte som smakade jul. Det var hur som helst himla fint. Bra också att hon kommer till Göteborg då jag uppenbarligen har svårt för att ta mig till Stockholm då det aldrig verkar bli av.

Efter finhelgen kom baksmällan i form av öroninflammation. SOM OM DET INTE VAR NOG, jag bara säger. Tänkte lite fåfängt att det skulle gå över, men i morse när jag vaknade hade det värkt hål på trumhinnan. Så nu har jag skaffat mig antibiotika och planerar att bli frisk som fan.


fredag 8 november 2013

SHU-U-UK!


För 5 veckor sedan blev jag sjuk. Än är jag inte frisk. Om en jobbar på en förskola, speciellt under höstterminen, så finns det loads and loads med sjukdomar för kroppen att bara hämta. Så det har liksom fyllts på med nya goa baciller. Igår var jag till doktorn och fick kortisonnässpray utskriven, fränt va? Och jag ser ut som en knarkare i den senaste trenden- ögoninflammation. 
 Iallafall; såg blåklockor i diket på väg till apoteket idag. I november! Det är en sjuk värld vi lever i.

söndag 3 november 2013

Som ett svart trasselsudd inom en, som någon sa

Micke finns i mina tankar mer eller mindre varje dag, året runt. Vissa dagar saknar jag honom så att det värker, andra dagar minns jag roliga saker som han sa eller gjorde, och känner mig på något vis bara tacksam för att han var min bror så länge som han var.
 Ibland blir det så tokigt för jag tänker "jag kanske skulle ringa Micke och höra om..." och så kommer jag på att han är död. Han är så självklar och närvarande, men ändå helt borta för alltid. När den tanken slår mig, så kan det bli så att jag står och fulgråter rätt upp och ner- eller så blir jag som tom och skrattar lite åt mig själv och åt att hjärnan kan glömma eller gå på vana.
 Varje dag, året runt, som sagt. Men det är ändå vissa perioder som känns extra mycket, som är extra tunga. Det börjar vid hans födelsedag 29:e oktober och fortsätter i november då han dog. Sen är det december och jul, och det brukar ju vara fint och så... men det är ändå något som saknas och är skevt.
 Han ska ju stövla in hos mamma med buller och bång, med oinslagna julklappar under armen och ropa "Tjuvtitta inte!!" för att därefter stänga in sig i sovrummet och ha tomteverkstad. Sen ska vi ligga i varsin ände av soffan, äta godis och knäck och titta på lagom dålig jultv. Det kommer aldrig mer att vara så och det känns så ofattbart. Jag vill ju inte ha det på något annat sätt, men jag kan omöjligen få det som jag vill.

Den här sorgen bär en med sig som ett litet trasselsudd i bröstkorgen hela tiden. Och det är inget konstigt, det tillhör livet. Alla bär på någon form av sorg, stor eller liten. Och nästan jämt känns allting normalt, ganska bra eller till och med jättebra- men ibland så vaknar den där sorgen till liv och allt blir bara svart. Och det måste få vara så ett tag.

lördag 2 november 2013

En bit av hösten

OHMYGAWD, nu är det november. Svartmåna´n nummer ett. Det är bara att blunda och tänka på något annat tills det går över. Vi kan ju roa oss med att se tillbaka på september och oktober, tycker jag.


I september så fyllde Erik 29 år, jag såg en dubbel regnbåge, vi var på gårdsloppis och ormbunkarna blev gula.


Jag kunde inte sluta fota svarthimlar. Sen kom Eriks bror och hälsade på, de hade ju en hemlig grej ihop. Varsin björntatuering!


Mera himlar. Åkte hem till Sundsvall över en helg, hittade Dalporten på vägen. Träffade Emma, min pappa, firade mamma som fyllt år- men det fotade jag visst aldrig. 
 Vandrade runt på min gamla skola, som snart ska rivas. Mindes allt. Sen blev jag sjuk och fick ha en papperstuss i näsan eftersom att snoret aldrig slutade rinna. Mysigt.


Gick på mitt livs första roller derby-bout med Matilda, Apan och Camilla. En annan dag kom Maria och åkte spårvagn. Jag åt glassmiddag för att bota feber, och somnade med två smågrisar på magen.