Micke finns i mina tankar mer eller mindre varje dag, året runt. Vissa dagar saknar jag honom så att det värker, andra dagar minns jag roliga saker som han sa eller gjorde, och känner mig på något vis bara tacksam för att han var min bror så länge som han var.
Ibland blir det så tokigt för jag tänker "jag kanske skulle ringa Micke och höra om..." och så kommer jag på att han är död. Han är så självklar och närvarande, men ändå helt borta för alltid. När den tanken slår mig, så kan det bli så att jag står och fulgråter rätt upp och ner- eller så blir jag som tom och skrattar lite åt mig själv och åt att hjärnan kan glömma eller gå på vana.
Varje dag, året runt, som sagt. Men det är ändå vissa perioder som känns extra mycket, som är extra tunga. Det börjar vid hans födelsedag 29:e oktober och fortsätter i november då han dog. Sen är det december och jul, och det brukar ju vara fint och så... men det är ändå något som saknas och är skevt.
Han ska ju stövla in hos mamma med buller och bång, med oinslagna julklappar under armen och ropa "Tjuvtitta inte!!" för att därefter stänga in sig i sovrummet och ha tomteverkstad. Sen ska vi ligga i varsin ände av soffan, äta godis och knäck och titta på lagom dålig jultv. Det kommer aldrig mer att vara så och det känns så ofattbart. Jag vill ju inte ha det på något annat sätt, men jag kan omöjligen få det som jag vill.
Den här sorgen bär en med sig som ett litet trasselsudd i bröstkorgen hela tiden. Och det är inget konstigt, det tillhör livet. Alla bär på någon form av sorg, stor eller liten. Och nästan jämt känns allting normalt, ganska bra eller till och med jättebra- men ibland så vaknar den där sorgen till liv och allt blir bara svart. Och det måste få vara så ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar