Att vända november

Tidig, tidig morgon med krispig luft och små blyga snöflingor i luften. Marken är hård. Adventspyssel med barnen på jobbet. Hittar igen mina borttappade vantar, solar mig i solen(!), slutar tidigt, somnar på vagnen, möts av Erik och smådjuren på hållplatsen, blir så djävla kär. Han har köpt chips och blodapelsin-juice till mig. 
 Jag tänkte: idag är jag lycklig av mig själv.
 Istället för soffhäng med mig själv ikväll, ska jag möta upp fina människor och äta gott. Göteborgs-vintern börjar krypa in under mitt skinn, på ett pepparkakssätt snarare än med en kall hand om hjärtat. Det känns bra. Jag mår bra.

Längt

Idag föll ett snöblandat regn över Bergsjön och jag fick sån fruktansvärd längt efter jul uppe i norr. Då ska jag bada bastu och rulla i snön. Ligga i mammas och Kalles soffa och mula godis och titta på lagom dåliga julfilmer som Ensam hemma 2 och Elf. Elda i spisen så att det blir dödsvarmt. Det ska vara kallt och stjärnklart utomhus, eller snöa. Längtar nå så jävulskt!

Pappa och mamma

Jag vill kunna ta er på mina axlar och bära er, så som ni burit mig. Bära er genom döden, delirium, smärtsam saknad och barndomsspöken. 
Jag vill få slå ett täcke om era kroppar och se er sova som barn, utan sorg och oro. Säga "Det ordnar sig, det är bra nu, allting blir bra."
Jag vill hålla er i händerna när ni är rädda. Min hand ska vara varm och trygg, och jag ska stryka med tummen över era handryggar. När ni har gråten i halsen ska jag torka era tårar, för det är er tur att gråta och att tröstas.
Jag vill kunna ta er på mina axlar och bära er, så som ni burit mig. Göra allting enkelt, göra allting helt, göra allting bra.

Sandsjöbacka

 

"Vi ska bara ta en liten söndagspromenad, häng på!"...

 ...som var rena hajken. Fruktansvärt vackert och blött.

 

 Månen upp och solen ner.

När tiden fryser

Dagboksanteckning från den 20 november 2009:

Precis när jag sa till kunden i telefonen "tusen tack, hejdå!" så kommer mamma in genom dörren på jobbet och säger "älskling, du får nog gå hem", och jag tänker direkt att nu har mormor dött. Hon har nämligen varit på väg med det i två veckor nu.
Men det var inte mormor.
Och jag tog tag i mammas axlar och kände mig yr och frågade "är det pappa, har han börjat dricka igen?", efter 1 år som nykter. Jag såg framför mig hur nån har fått skjutsa upp honom på tillnyktringsenheten som så många gånger förut, och jag kände att jag blev så trött i kroppen.
Men det var inte pappa.
"Micke dog inatt." Så sa hon.
Jag känner ingen annan Micke, men ändå blev jag tvungen att fråga om hon verkligen menade min bror.
Och det var min bror.

Min bror är död. Jag har inte längre någon bror.

 Idag är det tre år sedan som han dog. Det är så konstigt, för varför ska den här dagen göra mer ont än gårdagen eller morgondagen? Men ont gör det. Han är borta igår idag imorgon och det kan inget i världen ändra på.
 Micke, jag saknar dig älskade djävla klantbrorsa!

Hästpojken på Clooneys

Det var Erik, Jocke och jag. På något ställe med hemska tapeter och Yaki-Da-komplex. Med en spotify-lista med lagom fräsig musik, fast bara tjugo låtar som fick gå om och gå om igen. Louie Louie och Woooah! I feel good!
 När ölen tryckte på allas kissblåsor samtidigt, fanns det bara två toaletter. Hela våningen bestod utav toalettkö. Men sen! Sen öppnades dubbeldörrarna och vi fick gå upp en våning. Till Sveriges lägsta scen. Jag förstod att bandet klev på när alla började jubla, men jag såg ingenting. Det som följde var hursom ca sex fantastiskt bra låtar från kommande skiva, och sen slut. Som att sträcka fram en godispåse fylld av läckerheter och sen säga "Bara en!" Och du har smaken kvar i munnen och vill bara ha mer.
 Det var alldeles för kort, men så jävla bra.

Konsertutsikt.

 

Det är fortfarande november

Loppis på Saronkyrkan! Jag kom hem med bling, mässingshandtag och en skrikig galonpåse från "förr-i-tin". Erik kom hem med skivor (det var ju konstigt) och en Isi-vas till samlingen. Mässingshandtagen satt på två nattduksbord i teak som var ganska trevliga i sig, men väldigt slitna och rappliga. Så jag frågade om jag bara fick köpa beslagen, och det gick fint.

 Eftersom att de bara har öppet en gång i veckan, är det alltid kö varje lördag innan de öppnar. Det är en stor och välsorterad loppis med rimliga priser och finaste personalen i stan.

 

Smågrisarna Kungen och Silvia var också med i nya rusk-outfiten. Erik körde hundtricket och fick ragg av en quinna som verkade minst lika sugen på honom som på hundarna. Vem kan klandra ´na?

Blo´!

Har skurit mig i tummen! Risken finns att jag kommer att få blodförgiftning och sväva mellan liv och död. Erik kommer i sin förtvivlan att inse att han måste chansa och spänna fast hundarna framför släden och köra mig genom årets värsta snöstorm till doktorn i Mariannelund. Typ.

Bara som en påminnelse

Dagens saknad: sommar. Värme. Finfika på stranden och en djävla massa bad.

Erik och Pollan

Att slå ihjäl en regnig novemberlördag

Idag började julhetsen på Holmens marknad. De öppnade 10.00 och det var redan lång kö när jag kom dit. Den som stod först i kön hade väntat i fyra timmar... jag vet inte riktigt vad den personen förväntade sig att hitta? Kanske vill jag inte veta heller, för jag hittade då inte något spektakulärt.

De flesta stod och rotade bland ljusstakar, tomtar, glitter och julgransfötter. Själv kom jag hem med ett par tidsskriftssamlare, några galgar att hänga upp affischer med, några ramar, lite julplotter och en kvartettkortlek med Kalle Anka från 1969! En hel kasse för en rimlig peng. En klart godkänd loppisdag!

Jag kommer att ångra mig snart, men...

Idag sken solen, det kändes konstigt men fint. Hade ändock en molande känsla av att något fattades.
 När jag klev av spårvagnen började det regna. Jamen jag tänkte väl- en dag utan regn?! Det går ju inte. Och så var dagen lite mer bitter, men ändå komplett.
 De mest ovärda sakerna med snö:

o Att trampa igenom skare och nästan skära sig på smalbenen
o Så djävla kallt att få i nacken!
o Slask som kryper in i skon
o  Hundkiss och -bajs syns obehagligt väl
o Att bli mulad "på skoj" (det var inte roligt när en var liten och det är inte roligt nu)
o Att halka på blankplogad snö

Jag hatar snö. Jag tycker inte om fräna vinteraktiviteter (varken stjärtlapp eller snowboard), jag tycker inte om att bylsa på mig en massa kläder och jag tycker inte om att frysa. Men faen vad jag saknar det nu. Bju på lite snö, Göteborg! Jag är så trött på regn. Jag behöver ljuset. Jag behöver halka och ramla på arslet för att komma i rätt balans.

Bittert på Tycho Brahes

Men gud så ändå! Vet ni hur det känns att vara stum? Djävligt hes har ju hänt, men stum!? Igår eftermiddag upphörde mina hesa kraxanden och ersattes av... tystnad. Knappt ens en väsning kommer över mina läppar. 
 Jobbigast: Kan inte jobba, förlorar pengar, blir stressad. Kan inte säga åt hundarna hur de ska bete sig. Tur att jag kan vissla (hjälpligt) och klappa händerna. Är helt ensam och isolerad på ett djävla berg med endast en väg upp/ner, och ingen har tid eller lust att vara med mig. Det skulle inte bli mycket sagt ändå. Tänker att jag kan ju i alla fall ringa en vän, glömmer bort mig, vill SKRATTA MIG SJÄLV I ANSIKTET men det får bli fruktansvärt ljudlöst i så fall.
 "Tänk om det inte går över!", tänker jag och måste prova stämbanden. Bestämmer mig för att "nu! Nu säger jag ett stort och rungande HEJ " rakt ut till ingen alls. Men det händer ingenting. Då måste jag prova skrika. Men det händer ingenting. Tänk om jag blir överfallen av en dåre, då kan jag ju inte skrika! Vill inte gå ut mer idag, men måste. Eller så får hundarna bajsa i badkaret. Skoja.