Bittert på Tycho Brahes

Men gud så ändå! Vet ni hur det känns att vara stum? Djävligt hes har ju hänt, men stum!? Igår eftermiddag upphörde mina hesa kraxanden och ersattes av... tystnad. Knappt ens en väsning kommer över mina läppar. 
 Jobbigast: Kan inte jobba, förlorar pengar, blir stressad. Kan inte säga åt hundarna hur de ska bete sig. Tur att jag kan vissla (hjälpligt) och klappa händerna. Är helt ensam och isolerad på ett djävla berg med endast en väg upp/ner, och ingen har tid eller lust att vara med mig. Det skulle inte bli mycket sagt ändå. Tänker att jag kan ju i alla fall ringa en vän, glömmer bort mig, vill SKRATTA MIG SJÄLV I ANSIKTET men det får bli fruktansvärt ljudlöst i så fall.
 "Tänk om det inte går över!", tänker jag och måste prova stämbanden. Bestämmer mig för att "nu! Nu säger jag ett stort och rungande HEJ " rakt ut till ingen alls. Men det händer ingenting. Då måste jag prova skrika. Men det händer ingenting. Tänk om jag blir överfallen av en dåre, då kan jag ju inte skrika! Vill inte gå ut mer idag, men måste. Eller så får hundarna bajsa i badkaret. Skoja.