Brunvåren och ♀

Sen sist så har jag vaknat sjukt tidigt de dagar det har varit sol, bokat resa till New York, hjälpt min extrabror att flytta, haft träningsvärk, firat 8:e mars både med skolan jag går i och med vänner på Världskulturmuseet, demonstrerat bland tusentals andra, vrålat viktigheter ända från tårna, åkt spårvagn och träffat något som såg ut som en isbjörn, blivit rörd av Malmö FF av allt i världen att bli rörd över, varit arg på Västtrafik som krånglat till det, träffat ett par nya trevliga bekantskaper, och sett alldeles för mycket streamade tv-serier. Så mycket att jag uppnådde en gräns.
 Att ta med sig täcket till soffan och lägga sig för att kolla serier och somna, kan vara bland det bästa jag vet, för övrigt.

Idag har jag varit på antirasistisk demonstration. När jag kom hem övade jag mig på att rita kottar.

Vi är romer, Göteborgs Stadsmuseum

Tankar just nu

o Att en del människor är helt djävla dum i huvudet. Och de människorna har barn, vänner och bekanta. Som får lära sig alla djävla dumheter. Som de i sin tur sprider vidare till barn, vänner och bekanta. Och så fortsätter det i en enda stor ond cirkel. Och tänker en mycket på just det faktumet, så är det nära att det blir fullkomligt syntax error i hjärnan, och så går en och lägger sig i sängen, kanske drar täcket över hela kroppen ända upp till håret, och så tänker en inte gå upp fören om jätte-jättelång tid, för en har tappat livsgnistan fullständigt. Sen kommer en på att en inte kan låta dumjävlarna vinna, och så går en upp. Ändå. För att fortsätta kampen. Mot dumjävlarna.

o Att det är helt orimligt att en ska behöva trycka i sig bränsle i form av mat cirka fem gånger om dagen för att inte hamna på golvet som en liten ledsen pöl. Det är så oerhört frustrerande att behöva planera dagen, och avbryta saker som en håller på med, för att laga och tillreda något och sedan stoppa i mun. Det kunde väl få räcka med en gång i veckan? Eller i alla fall EN gång om dagen? Sen kan en ju laga och äta mat ändå, för skojs skull, bara för att det är gott och trevligt- men det där att en MÅSTE tanka på hela tiden. Det- det är jobbigt.

Eh, ja. Idag har jag diskuterat med dumjävlar och haft blodsockerfall.

Stormen Gudrun

Amen titta vem som kom och höll låda på skolan idag! GUDRUN! Jag gillar Gudrun nå så jävulskt. 
 Tog kort i smyg pga visste inte om en fick göra det, därav brist på skärpa, fokus och harmoni. Men det gör ingenting! Tog dock inget fan picture som alla andra pga nån måtta får det väl i alla fall vara.

Vivienne Westwood 1992

 

Jag älskar den här bilden. Vivienne Westwood, en djävla stjärna.

Vi är bäst!

Igår såg jag Lukas Moodyssons Vi är bäst! En film om Bobo, Klara och Hedvig som är 13 år och startar ett punkband. Jag älskade den. Så fort den var slut, så ville jag se den igen. ÅH vad jag önskar att jag hade deras gemenskap när jag var tonåring. Trots att de blir kallade punkfittor och får höra att de är helt djävla dumma i huvudet, så hade de i alla fall varandra. Och djävligt kul. Nu blev jag visserligen aldrig kallad "punkfitta", men jag fick höra att jag var märklig och "speciell" med konstiga kläder, att jag lyssnade på konstig musik och var "helt djävla störd" som inte drack alkohol. Jag hade flera bra och nära vänner, men om det bara hade funnits EN som var som jag, så hade det inte känts lika ensamt.
 Soundtracket till filmen var svinfint och jag sjöng på "Brezjnev Reagan Fuck off" ända till jag skulle gå och lägga mig.

8 mars

Metros första sides-bild idag angående internationella kvinnodagen, med illustration av 

Beata Boucht.

Internationella kvinnodagen. För att kvinnor anses vara lite sämre. På en ständig andra plats.
 Internationella kvinnodagen. För folk som har tröttnat på det djävla skitsnacket.

Inpräntad mekanism

Sitter och snorar framför "Så mycket bättre". Blir så less och förbannad över att Miss Li, som har hur mycket pipa och karisma som helst, känner sig tvungen att förminska sig själv genom att säga "Inte för att jag har så mycket klokt att säga om livet, men jag är i alla fall stolt över EN sak, och det är att få framföra en låt av Pugh." och "Varför skriver inte jag så bra låtar?" Sen går hon upp och ger en fantastisk version av Här kommer natten, så djävla autobahn att karln i fråga sitter och gråter, och de runt omkring sitter hänförda och bara gapar.Vafan Linda! Du kan ju din skit.

Get your kicks at route 66

Det var inte min dag igår. Matilda, jag och Hanna skulle frakta en soffa som de köpt till nya lägenheten, och det började med att vi körde runt i en timme för att hitta till dem som sålde den. Sen fick vi bara ner ena sätet i bilen, så vi fick dela upp soffan och ta en del i taget. Vi körde iväg med en tredjedel av soffan hängandes ut genom bagageluckan, och jag satt i baksätet och gjorde ett fåfängt försök att hålla i den (som om det skulle hjälpa om den nu bestämt sig för att välta ut ur bilen). 

Väl framme lirkar jag lite med det krånglande baksätet och plötsligt!- det ger vika och lägger sig snällt. Great success! -In i bilen Matilda, nu kör vi!, ropar jag och hon skuttar in och vi känner båda att nu är vi på banan igen. Hon vrider om nyckeln och bilen är... tyst. Batteriet. Vi hejdar en bil som kommer rullandes och får starthjälp av ett par män som är mycket måna om att jag ska pilla under motorhuven, för själva vill de inte bli smutsiga. Jag slet så hårt i batterihöljet så jag lyckades förstöra det lite. Men den ena karln försäkrade mig mellan sammanbitna käkar att "det var lugnt, det är ju bara en bil".

Hursom; gamla Volvon brummade igång, vi gjorde hög femma och tänkte att nu vänder det. Stannar vid ett rödljus och så blir bilen sådär obehagligt tyst igen. Den vill inte vara med mer. Den ger upp! Ringer runt, runt till diverse folk med förhoppning om att någon kan trolla och på något vis få igång skrothögen, medan folk tutar och blänger argt på oss. Ingen erbjuder sig att hjälpa till. Jag hejdar en familj som går förbi och frågar om de inte kan hjälpa till att putta bilen lite åt sidan så att vi inte står så farligt till, och får svaret av en av dem:

-Nej. Det går inte. Jag har ingen lust.

Tack, det hade inte vi heller. Undrar om han förväntar sig att få hjälp när hans bil krånglar?

Till slut ser jag ingen annan utväg än att ringa till assistancekåren. Där får jag prata med en extremt dryg människa som gör narr av mig medan jag försöker förklara vart vi befinner oss någonstans. Precis när jag har lagt på kommer Apan och Camilla farandes på cykeln, och Apan föreslår att vi ska försöka knuffa igång åbäket. Och som vi knuffar! Men det går sådär, så vi ropar till förbipasserande att vi skulle behöva lite extra hjälp och får till svar:

-Nej tack, det är bra!

Nja, bra vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om att det var. Jag är helt förundrad över oviljan att hjälpa till! Vad har hänt? Är de moderater allihopa?

Det löste sig i alla fall, för Apans pappa kom med bogserlina och jag kunde avboka bärgaren. Han tog Volvon ända hem till Paternoster där den nu står och bara står. Dess framtid är oviss.

Någon annan tog på sig att hämta soffdelarna som var kvar, och vi avslutade kvällen med veggieburgare från MAX på Hanna och Matildas balkong. Det var vi sjukt värda.

Den där dagen kunde ha blivit så sjukt himla mycket sämre om vi inte haft så fina vänner. När vi ville sätta oss ner och grina, så öppnade vi en chipspåse och skrattade istället. Tack Apan och Camilla för att ni tog oss under era vingar och styrde upp, tack Janne för att du drog hem oss och tack Kalle som fick vara med på jourtelefon och ge tips och råd. Guld värt.

 

Röda maj

Lägg dig damm
Röda maj, värmen erövrar stan
Bland fanor, stöveltramp, hör jag din puls
Det är då jag önskar att jag kunde
Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken
En stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen

Tomboy

Igår såg jag filmen "Tomboy" av Céline Sciamma. Den handlar om Laur som flyttar tillsammans med sin familj till ett bostadsområde utanför Paris. När hon träffar de andra barnen som bor i kvarteret, presenterar hon sig som Michaël, och blir alltså tagen för att vara pojke.

I en scen står hen vid fotbollsplanen. Det är självklart att Michaël ska vara med och spela, medan Lisa, den enda tjejen i gänget, berättar att hon tycker att fotboll är tråkigt och att de andra barnen inte vill att hon ska vara med för att hon är urdålig. Så Lisa står på sidan och tittar på.

Det påminde mig om när jag gick i 3:an eller 4:an och fick stå på sidan av fotbollsplanen när killarna spelade. I flera raster, i flera dagar. Till slut fick jag vara med, men blev alltid vald sist, för jag var ju "tjejen". Och jag fick nästan aldrig någon pass. Sen började några inse att jag var ju rätt så bra, och jag valdes inte sist längre. När de så småningom insåg att jag var likvärdig vem som helst av de andra, blev dessa småpojkars manlighet hotad. När jag tog av Robert i 6:an bollen, så väste han "hora". Och Thomas i 5:an fällde mig om och om igen, så fort jag kom i närkamp. Jag minns att jag tyckte att det var så djävla orättvist, men jag svalde det. Jag hade inga ord att argumentera med. Jag spelade nästan varje rast i nästan tre år och tyckte att det var skitkul. Men jag klampade in på pojkarnas revir och skulle fanimej veta min plats. Det var bara så det var.

Jag önskar att det vore möjligt för alla att få ta del av bägge världar med både fotboll och hopprep (eller vad än det nu må vara), oavsett vad man har mellan benen. Så att varken Lisa eller Michaël behöver stå på sidan och titta på, när de helst av allt bara vill vara med.

Grundläggande

Att håriga armhålor på en kvinna kan uppröra så många. Som om det var 70-tal all over again.
Men vet ni, det handlar egentligen inte om hår. Rakat eller inte, tjej eller kille. Det handlar om rätten till att bestämma över sin egen kropp och att få välja själv. Utan att få hån och hat spottat i ansiktet. Är det så svårt att förstå? Det här med förståelse, acceptans och respekt kan förresten med fördel tillämpas även i andra sammanhang. Prova, du kanske gillar´t.