Get your kicks at route 66

Det var inte min dag igår. Matilda, jag och Hanna skulle frakta en soffa som de köpt till nya lägenheten, och det började med att vi körde runt i en timme för att hitta till dem som sålde den. Sen fick vi bara ner ena sätet i bilen, så vi fick dela upp soffan och ta en del i taget. Vi körde iväg med en tredjedel av soffan hängandes ut genom bagageluckan, och jag satt i baksätet och gjorde ett fåfängt försök att hålla i den (som om det skulle hjälpa om den nu bestämt sig för att välta ut ur bilen). 

Väl framme lirkar jag lite med det krånglande baksätet och plötsligt!- det ger vika och lägger sig snällt. Great success! -In i bilen Matilda, nu kör vi!, ropar jag och hon skuttar in och vi känner båda att nu är vi på banan igen. Hon vrider om nyckeln och bilen är... tyst. Batteriet. Vi hejdar en bil som kommer rullandes och får starthjälp av ett par män som är mycket måna om att jag ska pilla under motorhuven, för själva vill de inte bli smutsiga. Jag slet så hårt i batterihöljet så jag lyckades förstöra det lite. Men den ena karln försäkrade mig mellan sammanbitna käkar att "det var lugnt, det är ju bara en bil".

Hursom; gamla Volvon brummade igång, vi gjorde hög femma och tänkte att nu vänder det. Stannar vid ett rödljus och så blir bilen sådär obehagligt tyst igen. Den vill inte vara med mer. Den ger upp! Ringer runt, runt till diverse folk med förhoppning om att någon kan trolla och på något vis få igång skrothögen, medan folk tutar och blänger argt på oss. Ingen erbjuder sig att hjälpa till. Jag hejdar en familj som går förbi och frågar om de inte kan hjälpa till att putta bilen lite åt sidan så att vi inte står så farligt till, och får svaret av en av dem:

-Nej. Det går inte. Jag har ingen lust.

Tack, det hade inte vi heller. Undrar om han förväntar sig att få hjälp när hans bil krånglar?

Till slut ser jag ingen annan utväg än att ringa till assistancekåren. Där får jag prata med en extremt dryg människa som gör narr av mig medan jag försöker förklara vart vi befinner oss någonstans. Precis när jag har lagt på kommer Apan och Camilla farandes på cykeln, och Apan föreslår att vi ska försöka knuffa igång åbäket. Och som vi knuffar! Men det går sådär, så vi ropar till förbipasserande att vi skulle behöva lite extra hjälp och får till svar:

-Nej tack, det är bra!

Nja, bra vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om att det var. Jag är helt förundrad över oviljan att hjälpa till! Vad har hänt? Är de moderater allihopa?

Det löste sig i alla fall, för Apans pappa kom med bogserlina och jag kunde avboka bärgaren. Han tog Volvon ända hem till Paternoster där den nu står och bara står. Dess framtid är oviss.

Någon annan tog på sig att hämta soffdelarna som var kvar, och vi avslutade kvällen med veggieburgare från MAX på Hanna och Matildas balkong. Det var vi sjukt värda.

Den där dagen kunde ha blivit så sjukt himla mycket sämre om vi inte haft så fina vänner. När vi ville sätta oss ner och grina, så öppnade vi en chipspåse och skrattade istället. Tack Apan och Camilla för att ni tog oss under era vingar och styrde upp, tack Janne för att du drog hem oss och tack Kalle som fick vara med på jourtelefon och ge tips och råd. Guld värt.