Igår såg jag filmen "Tomboy" av Céline Sciamma. Den handlar om Laur som flyttar tillsammans med sin familj till ett bostadsområde utanför Paris. När hon träffar de andra barnen som bor i kvarteret, presenterar hon sig som Michaël, och blir alltså tagen för att vara pojke.
I en scen står hen vid fotbollsplanen. Det är självklart att Michaël ska vara med och spela, medan Lisa, den enda tjejen i gänget, berättar att hon tycker att fotboll är tråkigt och att de andra barnen inte vill att hon ska vara med för att hon är urdålig. Så Lisa står på sidan och tittar på.
Det påminde mig om när jag gick i 3:an eller 4:an och fick stå på sidan av fotbollsplanen när killarna spelade. I flera raster, i flera dagar. Till slut fick jag vara med, men blev alltid vald sist, för jag var ju "tjejen". Och jag fick nästan aldrig någon pass. Sen började några inse att jag var ju rätt så bra, och jag valdes inte sist längre. När de så småningom insåg att jag var likvärdig vem som helst av de andra, blev dessa småpojkars manlighet hotad. När jag tog av Robert i 6:an bollen, så väste han "hora". Och Thomas i 5:an fällde mig om och om igen, så fort jag kom i närkamp. Jag minns att jag tyckte att det var så djävla orättvist, men jag svalde det. Jag hade inga ord att argumentera med. Jag spelade nästan varje rast i nästan tre år och tyckte att det var skitkul. Men jag klampade in på pojkarnas revir och skulle fanimej veta min plats. Det var bara så det var.
Jag önskar att det vore möjligt för alla att få ta del av bägge världar med både fotboll och hopprep (eller vad än det nu må vara), oavsett vad man har mellan benen. Så att varken Lisa eller Michaël behöver stå på sidan och titta på, när de helst av allt bara vill vara med.
Fantastisk film och intressant blogginlägg!
SvaraRaderaVet inte riktigt hur jag hanterade min identitet som lagfotbollspelande, cupvinnande 8-åring när vi spelade fotboll på rasterna. Vet dock inte om jag skillde på tjejer och killar vad gällde bli avtagen bollen så att säga, det var nog bara okej om det var Dan, supertalangen och superlöftet, men jag har ingen aning. Tror och hoppas dock att jag och vi var rätt respektfulla och hade roligt på rastfotbollen.
I lagfotbollen slutade jag till viss del för att det i tonåren på något läger blev en del homofoba skämt, inte riktade mot mig men jag blev både lite rädd och less.
Fan att jag nu snart 29 år gammal fortfarande inte riktigt har en känsla av att omvärlden är tolerant och åtminstone inte kräver att någon ska stå vid sidan av på grund av kön, etnicitet eller läggning! Men samhället/världen verkar ju åtminstone röra sig i en positiv riktning.