Först bestämmer en att det ska till å gifta sig, och så går ett år med vel och val och funderingar och en hel del ångest, förhoppningar, föreställningar och en djävla massa dead lines, stress och måsten, och sista veckan kommer med ännu mera ångest ochsådärva. Så när det är över så vill en bara släppa det, bara tänka tillbaka på hur roligt det var och hur bra det blev, ochsådärva.
Men det är det där med de satans tackkorten. Välja en bild. Skicka in. Fixa kort. Skriva nåt bra. Skicka ut till X antal vänner och familj. Det är ett måste= något som jag automatiskt förtränger och förstorar för att därefter skjuta ifrån mig. Vi har inte tagit tag i det än. Men alltså, det kommer. Kanske inte i morgon, men... sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar