Backflip

Vad jag önskar att denna gif skulle symbolisera något extra fint som har hänt idag, men icke. Jag tyckte bara att den var frän. Det har varit en vanlig dag. Jag har bara åkt kollektivt och blivit regnad på av hösten. Den är här nu.

Mareld

Igår natt drog vi till havet, jag, Erik och Poeten. Det var ju det där med marelden som skulle upplevas. Det där som jag har ältat och pratat sönder om, i min iver att någon gång få uppleva. Enligt google och västkustbor skulle det vara som glänsande sjok av glitter när en kommer i kontakt med vattnet, jamen ungefär som norrsken tänkte jag mig. Det är alltså plankton som lyser upp som en försvarsmekanism när de känner sig hotade, till exempel av fisk (eller i vissa fall nattbadare).
 Jag var så spänd och upprymd när vi kom fram till havet och helt övertygad om att det skulle bli jordens antiklimax, att vi skulle plaska där i vattnet utan att någonting hände. Som om allting bara skulle vara ett enda stort lur. 
 Först var det nästan så. Jag klättrade ner på badstegen och doppade foten i vattnet och vispade runt lite. Inget märkbart hände- men det var förvånansvärt varmt i vattnet så ett sista dopp skulle det bli i alla fall. Erik hann först, och när han låg där i svartvattnet och vevade med armarna så SÅG vi det; gnistor som små svetsloppor som tändes och försvann! Trots att både jag och Poeten skar oss i foten på havstulpaner så är jag nöjd. Fenomenet existerar!

Istället för gardiner pt. 2

Jag är inte särskilt förtjust i att ha gardiner. Ändå har jag jättemånga i ett skåp, för jag kan inte sluta samla på fina mönster och tyger. Men upp kommer de alltså inte så ofta, för jag tycker inte om att skymma utsikten och ofta är gardinstängerna så fula. Men utan gardiner ser det lätt tomt och kalt ut... tur att det är lätt fixat om en är lite pysslig.

Det tog en jävulskt lång tid att stå och vingla uppe på en stege och förrita, mäta och fylla i med penna. Sakta men säkert växte det fram någon form av hexagon-mönster.

KLART! Ett ganska bra substitut tycker jag. Heja mig.

Snus, curry och päronglass

Saini Salonen

Igår var jag en eremit, idag har jag ätit på lokal med Anton och Malin och hängt med Matilda och Apan. Tänk så det kan gå.
 Okej, det är kanske höst nu. Men jag planerar ett mareldsdopp nästa helg, som för att säga tack och hej till sommaren. Sen är det jacka på.

Jamen vi SKA

Först bestämmer en att det ska till å gifta sig, och så går ett år med vel och val och funderingar och en hel del ångest, förhoppningar, föreställningar och en djävla massa dead lines, stress och måsten, och sista veckan kommer med ännu mera ångest ochsådärva. Så när det är över så vill en bara släppa det, bara tänka tillbaka på hur roligt det var och hur bra det blev, ochsådärva. 
 Men det är det där med de satans tackkorten. Välja en bild. Skicka in. Fixa kort. Skriva nåt bra. Skicka ut till X antal vänner och familj. Det är ett måste= något som jag automatiskt förtränger och förstorar för att därefter skjuta ifrån mig. Vi har inte tagit tag i det än. Men alltså, det kommer. Kanske inte i morgon, men... sen.

Livet som händer medan en lever, och allt det där

Det är förunderligt tyst, jag vet. Jag är fullt upptagen med att prata engelska med Mattans nya tyska bekantskap på Kino en lördag kväll, bada salt så fort en bara kommer åt, glömma påsar med kreativa drömmar på sketna skoaffärer (som jag sen fick igen), måla hexagoner direkt på väggen för att jag inte är något vidare förtjust i gardiner (bilder kommer för jag vill givetvis visa hur djävla svinfint det blir, även om det tar tid), gå på bröllop och kalas och kräftskivor åt höger och vänster, jobba jobbet och förgås av tröttma lagom vid 21.00, sörja sommaren som inte blev som jag tänkt mig, men därefter rycka upp mig och inse att den ju for helvede pågår i detta nu, ha föräldrar som kvartar över och tar hand om en en helg, leta låtar på spotify på vagnen typ 06.20 en tisdag morgon och dumflina när en hittar rätt (Firmament Vacation och In your veins med The Sounftrack Of Our lives- säkert 12 år sedan jag hörde dem sist), oroa mig lite inför hösten och vintern och studier och jobb och livsval som är antingen rätt eller fel och sådär-jamen ni vet Livet och så! Men det brukar ju gå till sig.

Det är en fluga i min soppa

För hundra och en månad sen, for vi hem till Sundsvall, jag och Erik. Jag hade hypat årets semester så till den milda grad, att jag nästan fick tårar i ögonen när jag berättade för alla att "vi skulle bo i stugan på landet och bara ta det luuuugnt. En hel månad!" Så blev det givetvis inte. Jag har nog aldrig varit med om en stressigare semester. Det var ett djävla pusslande att försöka få ihop träffar och middagar med familj och vänner, och varenda gång vi skulle tysta Luther på axeln och typ rensa på gården eller måla stugan, så började det regna.
 Jag låg inte på en filt på gräsmattan en enda gång! Jag var knappt på stranden!
 Men det var fint också. Apan kom på besök från Göteborg och tjöt "Idyll! Paradis!" när hon fick se hur vi bodde, och det var fint att träffa dem som en saknar och tänker så mycket på, de där som en inte träffar så ofta längre (men som såklart ändå alltid finns där.) Och satan i gatan vad det har ränts runt på loppisar. Och ja, vi har fyndat nå jävulskt. Skrytinlägg kommer sen.
 Nästa år kommer jag att åka upp i till Sundsvall i smyg. Överrasknings-hälsa på alla så att jag slipper planera och pussla, eller eventuellt tvinga alla att komma till mig istället så att jag slipper åka runt.

HÅHÅJAJA, tillbaka i stan alltså. Tillbaka till åskoväder och 18 barn i barngrupp. Migrän och stickningar i händerna. Just nu löper jag stor risk att råka ut för depression de luxe, men jag tror att det går över. Härregu´, det ä´ ba´att suga i sä´!