Igår natt drog vi till havet, jag, Erik och Poeten. Det var ju det där med marelden som skulle upplevas. Det där som jag har ältat och pratat sönder om, i min iver att någon gång få uppleva. Enligt google och västkustbor skulle det vara som glänsande sjok av glitter när en kommer i kontakt med vattnet, jamen ungefär som norrsken tänkte jag mig. Det är alltså plankton som lyser upp som en försvarsmekanism när de känner sig hotade, till exempel av fisk (eller i vissa fall nattbadare).
Jag var så spänd och upprymd när vi kom fram till havet och helt övertygad om att det skulle bli jordens antiklimax, att vi skulle plaska där i vattnet utan att någonting hände. Som om allting bara skulle vara ett enda stort lur.
Först var det nästan så. Jag klättrade ner på badstegen och doppade foten i vattnet och vispade runt lite. Inget märkbart hände- men det var förvånansvärt varmt i vattnet så ett sista dopp skulle det bli i alla fall. Erik hann först, och när han låg där i svartvattnet och vevade med armarna så SÅG vi det; gnistor som små svetsloppor som tändes och försvann! Trots att både jag och Poeten skar oss i foten på havstulpaner så är jag nöjd. Fenomenet existerar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar