Ett stygn av hemlängtan

Frida Clements

Idag har jag legat i soffan och varit sjuk. Det är otroligt vad mycket snor den här näsan producerar, och hostan skräller långt ner i bröstet. Jag anar att jag kommer att få sova på soffan i natt. Till och med Antons hundsnarkningar är som meditativt vågskvalp i jämförelse med mina hostattacker. 
 I all min ynk har jag längtat efter mamma och Norrland. Till snön som ligger på backen där. Efter att ha fått en inbjudan till trettioårsfest med en twist av Emma med posten idag, och ett samtal ifrån Jonia, så längtar jag ännu mer till Sönnsvall. 

Sundsvall topp fem:

1. Mamma och Kalle med alla sina små och stora projekt.
2. Emma, och Doris som lärt sig gå!
3. Låna bilen, köra välbekanta vägar till de bästa loppisarna och fynda möbler, krimskrams och kläder för en femma och en fimp.
4. Promenera Storgatan på fem minuter och tänka "Jahapp! Då har en gjort stan!" Det är något rofyllt med det.
5. Tryggheten i att hitta överallt och veta vart allting ligger.

Hörni hemvändare- vad saknar ni med er stad?

Brorsan som aldrig ville bli stor

Idag är det den 29:e oktober och jag och himlen gråter ikapp. Det är så mycket höst utanför fönstret som det bara går, det är som om den vet. 
 Idag skulle min bror ha fyllt 37 år. Han blev bara 34.

Jag tänker mig att han skulle ha ätit pizza idag. Vi skulle hälsa på honom för att fira, men mamma skulle få koka kaffet själv. Kanske att han skulle ha fixat fikabröd. När vi skulle ha frågat honom om det kändes bra att fylla 37, skulle han ha frustat "NÄE! Fy fan vad ruttet!" och skrattat.

Det är exakt tre år sedan jag sist träffade honom. Tre år sedan som jag fick stå på tå och försöka nå att krama om min långa brorsa. De åren kommer bara att bli fler och fler och det gör så djävla ont.

Inpräntad mekanism

Sitter och snorar framför "Så mycket bättre". Blir så less och förbannad över att Miss Li, som har hur mycket pipa och karisma som helst, känner sig tvungen att förminska sig själv genom att säga "Inte för att jag har så mycket klokt att säga om livet, men jag är i alla fall stolt över EN sak, och det är att få framföra en låt av Pugh." och "Varför skriver inte jag så bra låtar?" Sen går hon upp och ger en fantastisk version av Här kommer natten, så djävla autobahn att karln i fråga sitter och gråter, och de runt omkring sitter hänförda och bara gapar.Vafan Linda! Du kan ju din skit.

På Bergsjöns höga tak

Jamen vi har ju flyttat! Från ett blåsigt berg till ett annat. Tack vare mina förträffliga föräldrar som jag inte vet hur jag någonsin kan återgälda för att de är så sjukt djävla bra, så är vi på plats i storlägan. De första dagarna gick jag faktiskt lite vilse, det är sant! När jag skulle till balkongen gick jag till badrummet, och jag blev glatt överraskad när jag klev in i ett rum och tänkte: "Just ja, ett TILL rum!" Det hände inte bara en gång.
 Hursom- jag tror att det känns bra. Lite långt till jobbet i nuläget bara. Då kan en ju tänka sig att jag passar på att läsa en god bok eller så, men icke. Jag sover, helt öppet och skamlöst, mitt på blanka dagen i en ofta fullpackad vagn. Det är det jag gör bäst. Idag åkte jag från Frölunda torg och vaknade vid SKF. Hann tänka "inte hemma än" och så valde jag att somna om. Vaknade en hållplats ifrån min. Lätt som en plätt!

Hejdå Majorna

 

 

Världens snyggaste port som nästan alltid stod öppen.

Poseidon tog emot i trapphuset och hälsade välkommen.

Kvarterskrogen som har både indiskt och veganska pizzor. Och quiz!

Tidig morgon i väntan på 11:an.

Utsikt från berget utanför fönstret.

Med Slottsskogen ett stenkast ifrån.

Och så rådjuren då, som kom nära nära och la sig vant ner i gräset till synes utan ett enda bekymmer. De hälsar hejdå och på återseende. "Vi ses på stan!"

Bullfest, bullfest hela dan´!

Det är så himlans fint att komma hem till Hanna, Maja och Matilda och deras vräklya. Det är lika mycket en festvåning som det är ett varmt och ombonat andra hem. Där ryms både stojiga barn och minst lika stojiga hundar, de som börjar bli till åren och de där mitt emellan. Igår deltog vi alla i tidernas Bullfest!

 Bullar är bland det godaste jag vet. Helst alldeles mjuka, färska och med en massa socker på. En fest som gjord för mig, med andra ord!

Det blandades kaffedrinkar hej vilt.

...men alla vet ju att det ska vara mjölk till bullar.

Det bakades blåbärsbullar, glutenfria bullar med mandelmassa och smör, drottningbullar med blåbär och hallon, och vanliga kanelbullar. Akta´re vad gott det var! Åt så det stod ut genom öronen. Det här gör vi om snart igen, mkej?

Tankegångar

Tycho Brahes gata. Den stickade tröjan som pappa hade med hundar/vargar på (-Vad heter hunden? Tyko! och det blev Tyko-tröjan. Har han kvar den? Jag måste fråga) Ölburkar och femkamp. Syrran som var så stor och så förtvivlat liten samtidigt. Rött hår. Jag börjar få röda hårstrån jag med, men inga gråa. Mamma som blev gråhårig innan trettio. Jag tänker att det var för att brorsan var så djävla jobbig. Brorsan. Som aldrig ville bli vuxen. Peter Pan. Kapten Krok och föraktet inför tiden som går och går och går. Ibland för sakta, ibland alldeles för fort. Usain Bolt. Balders hov och 60 meter. Madde som grät för att hon bara nästan var snabbast. Han som hette Dick och hade Dickies-byxor. Hur kan en döpa en unge till Dick? Alla djävla skitkvällar som spenderades på bussarna 1 Bergsåker- 3 Granloholm,-1 Alnö på jakt efter fest, när allt jag ville var att sitta hemma i soffan i pyjamas och titta på Gladiatorerna. Jonia som klippte lugg på mig när vi var 14. Telefonsamtal som gjorde att örat svettades. Big Pack-glass med O´boy-pulver. Att bli så gammal så att en får bestämma sin egen middag. Dagens middag: lax, keso, chips och vindruvor bland flyttkartonger. Tycho Brahes gata. Känns fint.

Världens bästa mamma

Det spelar ingen roll vad ni säger; jag har världens bästa mamma. Hon ställer alltid upp, hon är rolig och rapp i käften, lagar mat för ett helt kompani till en middag för fyra och avslutar alltid med "ja, skyll er själva om ni inte är mätt!" Hon är nog den starkaste som jag vet, och säger precis vad hon tycker och tänker. När jag är nere är hon den som både tröstar och ser till att jag rycker upp mig. Idag fyller denna stålmamma år, HIPP HIPP HURRA för det! Om lite mer än en vecka kommer hon hit, då ska jag krama henne jättehårt.