Äh. Djävla höst. Min mormor blev alltid deprimerad om våren, och jag blir alltid som ett skeppsbrutet vrak om hösten/vintern. Det är bara så det är! Men jag tar mig igenom det utan att ligga som en drama queen i sängen dygnet runt med en snara om halsen. Jag kliver upp, går med hundarna, jobbar jobbet, hänger finhäng när jag orkar, skrattar ärligt, städar ibland, liksom... klarar dagen smärtfritt. Och däremellan bryter jag ihop då och då. Helt okej, det får vara så. Jag vet att jag inte är ensam.
Idag-dagen har representerat hela djävla skithösten. Det blir extra jobbigt när yttre faktorer spelar in. Som att få en stövel i storlek 26 slagen över näsan av någon som ännu inte har koll på finmotoriken. Att min brors födelsedag närmar sig. Att jag inte träffat honom på snart tre år, och de åren kommer bara att bli fler och fler. Eller att någon har stulit min regnjacka, och regnar gör det ju... en hel del här. Och det faktum att jag räknat timmarna för att få gå hem och tycka synd om mig själv- och så måste jag jobba över. För att inte tala om evighetshistorien om alla lägenhetskontrakt hit och dit. De dagarna får en säga "Orka´nte!" och bara skita i allt. Värka ut. För det blir bra, jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar