Det var bara en tidsfråga. Inte om utan när.
Erik hade redan lyckats två gånger. När han berättade det kände jag bara "snart är det min tur".
Så hände det sig att jag skulle gå ut med hundarna den sista rundan för kvällen. Klockan var ganska sent, halv tolv. Så fort jag hör ytterdörren stängas bakom mig tänker jag "Jag har väl...?" och så för jag automatiskt handen till jackfickan för att känna att den ligger där, NYCKELN. Det gjorde den naturligtvis inte. Som tur är hade jag hyfsat normala kläder på mig (det är annars inte helt självklart. Det hade dessutom funnits en fet chans till att jag varit barbent, eller gått i något som kan liknas vid en pyjamas.) Att sitta i trapphuset och vänta i tre timmar på att Erik skulle komma hem var inget alternativ. Så det var bara att sätta sig på vagnen och ta sig in till bion, och därefter hänga i deras personalrum med två glada proppar i koppel i väntan på att han skulle jobba klart. Vi var hemma runt halv tre. Erik var jätteglad över att få sällskap hem. Själv tog jag på mig tröttmössan och ville helst lägga mig ner i en hög på backen och somna.
Det värsta är att det inte är första gången. Det har hänt minst sju gånger tidigare. Varav en av gångerna var mitt i natten, höst, jag var barbent och hade på mig Eriks skor i storlek 42. Nej, det värsta är förresten att det här inte är sista gången- det kommer definitivt att hända igen. Sådant är livet för de som är födda med huvudet under armen.
haha. love you!
SvaraRadera