Vi sitter på 6:an mot Kortedala, ska snart byta vagn till 11:an eller 7:an. Där sitter också Thomas med sin hund Majsan. Han dricker direkt ur vintetran. Det är något som har gått sönder i hjärnan på honom, för han upprepar UPPREPAR "Jag växte upp i Kortedala. Jag växte upp i Kortedala. Jag växte upp i Kortedala. Jag växte upp i Kortedala. Jag växte upp i Kortedala. Jag växte upp i Kortedala. JAG VÄXTE UPP I KORTEDALA!! Jag växte upp i Kortedala. Jag växte upp i Kortedala." Och hunden, Majsan, kryper ihop, stryker längs väggarna och gör sig så liten som möjligt. Han tittar på oss och säger "Jag har spelat fotboll en gång i tiden, jag är inte tokig!", och jag undrar vad som hände där emellan. Vad som gick fel.
Thomas försöker få kontakt med, som han uttrycker det, "den vita ______" mitt emot honom och frågar vart han kommer ifrån. Det visar sig vara Kanada. Som tur är han inte förstått vad den andre kallade honom. På knagglig engelska rabblar Thomas upp de städer i Kanada som han vet om, medan mannen försöker säga honom vilken stad han kommer ifrån, men det går inte riktigt fram. Till slut ger han upp och svarar "Yes, near..." på alla städer som Thomas föreslår.
Vi försöker att inte se på honom, vill inte inbjuda till kontakt, för det är så svårt att prata med någon som inte är där och som tittar på en utan att se. Någon som är så trasig att den är en fara för sig själv och andra. Samtidigt är jag rädd att han ska resa sig upp och försvinna. Vad ska hända med honom? Vad ska hända med hunden? Hur lång tid har de kvar?
Mannen som har suttit mitt emot honom, reser sig upp för att gå av. Mumlar "Jesus!" Thomas svarar "Blanda inte in Jesus i det här! Blanda inte in Jesus i det här! Blanda inte in Jesus i det här! Blanda inte in Jesus i det här! BLANDA INTE IN JESUS I DET HÄR!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar