11 maj

Förra helgen tog jag hjärtat mitt i handen och blev vigd av en av mina närmaste vänner på en gammal rocklubb. Det blev precis så bra som en kan föreställa sig, om inte bättre.
 Tänk bara att få se alla fina vännerna som följt med genom livet från dagisåldern till nu- samlade under ett och samma tak, tokdansandes till ett av världens bästa liveband. Jag är så glad över att folk tog sig tid till att åka till Göteborg från alla håll och kanter, enkom för att fira mig och Erik. 
 Och jag är så fruktansvärt tacksam över mina föräldrar som hjälpt till med ALLT, över Matilda och Madde som styrde kvällen på proffsigt manér, över de modiga själar som höll tal, över självklarheten att hjälpa till som många visade, över bandet som gjorde så att ingen kunde låta bli att dansa, och över alla ohemult fina presenter som vi fått.
 Vad otroligt fint det kan bli när släktingar och vänner möts, och det är bara regnbågar och kissekatter och kärlek överallt. Denna gränslösa kärlek! Bara att få dansa sig sjöblöt till balkanbeats, och se bandets skjortor ändra färg. Att få fuldansa till långt in på natten. Äta mammas hembakade tårtor, de där som jag saknat. Krama mina systrar, som jag gör allt för sällan.
 Det var ren och skär lycka som fortfarande sitter i.