Ingen är här bara för att dansa

Som en motvikt till de senaste deppinläggen, kan jag meddela allmänheten om att DET HÄR var bästa helgen på så länge! Det började med att Madde, fantastiska härliga mänska, klev ett steg närmare 30 och bestämde sig att fira detta i Göteborg. Jubel! 

 Kvällen efter var det Lady fest på Yaki-Da. Jag dog flera gånger om för att det var så djävla bra. Allt. Allt var så djävla bra.

 Pfemme records. Så bra så jag grät en skvätt.

 Hanna och Francisca vilar småbena kungligt.

 DJ och Hitler jugend.

  Mattan, Apan och Camilla. Huga, vad bra de är!

Idag blev det avskedsbrunch för Madde på Bitter! Bäst var pannkakorna och... allt. Åt som om det gällde livet. Så, mina vänner, firar man helg.

Trouble weighs a ton

Äh. Djävla höst. Min mormor blev alltid deprimerad om våren, och jag blir alltid som ett skeppsbrutet vrak om hösten/vintern. Det är bara så det är! Men jag tar mig igenom det utan att ligga som en drama queen i sängen dygnet runt med en snara om halsen. Jag kliver upp, går med hundarna, jobbar jobbet, hänger finhäng när jag orkar, skrattar ärligt, städar ibland, liksom... klarar dagen smärtfritt. Och däremellan bryter jag ihop då och då. Helt okej, det får vara så. Jag vet att jag inte är ensam. 
 Idag-dagen har representerat hela djävla skithösten. Det blir extra jobbigt när yttre faktorer spelar in. Som att få en stövel i storlek 26 slagen över näsan av någon som ännu inte har koll på finmotoriken. Att min brors födelsedag närmar sig. Att jag inte träffat honom på snart tre år, och de åren kommer bara att bli fler och fler. Eller att någon har stulit min regnjacka, och regnar gör det ju... en hel del här. Och det faktum att jag räknat timmarna för att få gå hem och tycka synd om mig själv- och så måste jag jobba över. För att inte tala om evighetshistorien om alla lägenhetskontrakt hit och dit. De dagarna får en säga "Orka´nte!" och bara skita i allt. Värka ut. För det blir bra, jag vet.

Konsten i att jinxa

Ett års spänning i kroppen kan vara på väg att lätta, men jag vet inte, inget är säkert och det kommer nog att skita sig MEN ÄNDÅ; snälla kära söta rara jävla NÅN vemsomhelst som bestämmer- låt oss få lägenheten, gör så att det ordnar sig, gör så att jag kan fungera som en vettig människa igen. Amen tjipp och hajk.

Hattifnatt-fest

Matilda, Maja och Hanna har flyttat till en enorm lägenhet inne i stan som de får ha fram till årsskiftet. Det är en perfekt festvåning, och igår var det dags för Hattifnatt-fest! Givetvis var det hattvång, och den som dök upp utan hatt fick välja bland mindre vackra kreationer ur straff-hatt-lådan. På vägen in till festen kom vi på att vi inte hade någon inflyttningspresent, så vi sprang in till Eriks jobb som ligger alldeles i närheten. Han jobbar nämligen på bion, och kunde köpa en hel popcornsäck för personalpris! Det är ju var människas dröm att få så mycket popcorn att en kan bada i dem, så det kändes som en rimlig present som passade bra till kvällens fest.
En kreativ filur vid namn Erik (en annan Erik) vann kvällens hederspris för bästa hatt; en ballonghistoria som han med mycket möda knåpat och pillat ihop. Om det hade funnits ett andra pris tycker jag att Kajsa skulle fått det för hennes australienska korkhatt. Det är alltså en hatt med korkar som hänger ner i trådar runt om i ögonhöjd, som cowboysare använder när de rider. Då fladdrar korkarna runt och viftar bort flugor som det då finns gott om där. Smart! Eller, det ser i alla fall roligt ut. Att Kajsa sen hade korkarna i ögonen likt en envis emolugg hela kvällen är en annan femma.
 Förutom en massa lustiga hattar så bjöd kvällen på ohemult goda snittar, alkoholfri bål enkom till mig (och barnen), en hund som hette Aron (trevlig, blev bra kompis med Erik), och öppen scen med eminent underhållning. Jag ger kvällen fem popcornsäckar av fem möjliga!

Jag fick inget bokmärke idag

Idag var jag till tandläkaren. Jag är en sån där konstig människa som tycker att det är ganska trevligt, rent av lite mysigt att gå till tandläkaren. En ligger skönt i stolen och får titta på roliga bilder i taket. Dessutom brukar det alltid "gå bra". De tjatar om några början till-hål, tandtråd och fluor, sen brukar jag få gå därifrån med medalj och diplom i princip.
Inte idag. Idag fick jag skämmas.
-Jag har några början till-hål sen länge, sa jag och studsade ner i stolen.
-Jaha, då ska vi se..., sa tandläkaren och började räkna. Ett, två, tre (oj!), fyra, fem, sex (va!?), sju, åtta, nio, tio (vafan, sluta räkna mänska!), elva, tolv, TRETTON nästan-hål som måste hållas i schack, och fyra som måste lagas. 
Jag låg tyst länge i stolen, en aning punkterad, sen pressade jag fram ett skamset "Det här tänker jag inte berätta för nån!" Till mitt försvar är flera av början till-hålen gamla, det är inte så att jag plötsligt har slutat borsta tänderna och bara går runt och gnager på polkagrisstänger, låter munnen gro igen och plötsligt får tretton nya tandtroll bara sådär. Men ändå- känner mig smutsig och besudlad!
Vi kom även överens om att jag ska operera bort en visdomstand. Men eftersom att tandrötterna har ställt sig som i balettens fjärde position, så kommer jag att bli skickad till Kirurgen för att minimera risken för att få nervskador. Låter spännande, tycker jag! När jag drog min andra visdomstand (som hade lika krångliga rötter den också), tog det två timmar istället för tjugo minuter med fyra bedövningssprutor. Tandisen slant med borren och borrade mig i kinden så att jag fick sy, och de fick borra sönder tanden och plocka ut den bit för bit. Det slutade med att en del av den blev kvar någonstans i djupet och att jag skulle få komma tillbaka några dagar senare och plocka ut den. Det hade jag ingen lust med, utan plockade ut den själv med en pincett hemma i badrummet, med hjälp av Erik som fick stå (motvillig och äcklad) och lysa med en ficklampa in i munnen på mig. Det hoppas vi att vi slipper den här gången.
Så, alltså... tandtråd och fluorskölj var det, ja!

-Glänta på käften, ge dig själv ett snett leende i spegeln och se lite lätt utvecklingsstörd ut så kommer du åt att borsta visdomstanden ordentligt!

Klungan- se oss flyga över scenen i frukstansvärda hastigheter

Jag har haft en helg med semi-sjukdom, utgång, utgångs-hat, alldeles för mycket socker, god mat, folk och folk, kvalitetstid med sådana som jag gillar mest, halvlångpromenad med Martin, jordnötssmör, ångestdans på Yaki-da, gladdans på Yaki-da, känslan av att vilja sno något på Yaki-da, gunga gunga upp till himlen med Maddeluckas nedanför storkyrkan med GÖLD på, den där som inte heter Linnékyrkan, utan något annat.
 Och så en söndag, som ju också tillhör helgen, en söndag som bestått av mestadels sömn och åter sömn. Ibland med en hund på magen, ibland två. Och så Klungan i en "tv" nära mig! Det är såklart inte lika bra som att vara där, men förbannat nära. Exakt och precis vad jag behövde idag. Som om de visste att den där ful-norrländskan skulle lägga sig som ett varmt bandage om hjärtat mitt och vagga mig till (lögn) och ro. 

Första hjälpen

Madde en höst i Sundsvall

När en är lite ur gängorna är det en livsnödvändighet att samla finfolk runt omkring sig, som kan liva upp livet. Som tur är har Matilda kommit tillbaka från Rhodos, och med sig hade hon Madde som ju annars huserar i Malmö. Deras solsemester-energi får smitta av sig till mig, så jag står ut med den här plötsliga hösten.

Note to self:

...när du inte har ätit mer än en macka på sex timmar, så är det en mindre bra idé att go totally nuts på MAX genom att trycka i sig burgare, massa strips, TVÅ smält cheddar-dip, chili cheese-bollar och dessutom dricka coca cola till (du som för övrigt inte druckit läsk på flera, flera veckor, för att du oftast vet ditt eget bästa. Bara inte idag.) Chockar du kroppen så kommer den att straffa dig. Åh, så den kommer att straffa dig.
Det kan nämligen bli så att magen kreverar, det blir långa toalettsteg hem och du är mycket nära att skita på dig i en park. Minns det, till nästa gång.

Jag är snart på banan igen

Plan B

Fan, en kanske bara skulle skita i allt. Sälja allt, rymma med cirkusen.