Förresten...

Det är förresten sommar...

En kan ju bli glad för mindre!

Majornadagen 2013

Så var det dags igen för den årliga dagen då hela Majorna, från Sandarna till Stigbergstorget, förvandlas till en enda stor jätteloppis! Den dagen ser jag nästan mer fram emot än min födelsedag... 
 Förra året hade vi ett eget bord och stod och sålde, men i år nöjde vi oss med att få gå runt och titta i lugn och ro. Eller, lugn och ro är fel ord. Det är så fruktansvärt mycket folk och prylar att en knappt vet vart en ska ta vägen. Jag är aningens besviken över mina fynd; en trevlig hylla med träkulor som har fått komma upp på väggen i badrummet, ett par lagom slitna träsko-sandaler och en slit-och-släng-klänning. Allt för en hundring, och det är väl helt OK. Men jag hade velat hitta fler Pärlan-ljuslyktor som jag samlar på (förra året hittade jag tre stycken), och gärna lite mer kläder. Det får bli nästa år istället.

Vardagsvidrigt

Att gå på promenad. Känna hur det krasar under skon (eller barfota-foten för den delen). Att veta att en trampat på en snigel. Att veta att en just mördat en snigel. Att veta att en har en kletig, död snigel under skon/foten.
 ÄCKLET som sprider sig i kroppen då.

Bergochdalvana 2

Igår efter jobbet sa kollegorna "Gå hem och vila nu!", och jag bara "Jaa-da!" Sen åkte jag nästan direkt till Liseberg med Anton Blåbär och Malin. Det gällde ju att passa på medan Anton är i stan. 
 Vi åkte allt. Såklart. Höjdskräcken, Uppskjutet, och alla bergochdalbanorna.  Utom värstingvärstingen Atmosfear då den var stängd. Jag började må dåligt efter Uppswinget (en vidrig uppfinning där du bara sitter fast över magen, inget över axlarna. Axar från 0 till 80 km/h. Så djävla otrevligt.) Och det blev inte bättre efter att ha åkt Spinrock som snurrar runt och har sig. Gick till toaletterna och kräktes som en vinnare.
 Anton tog på sig uppgiften att försöka få mig på banan igen. Han handlade karra, halstabletter och vatten, ett riktigt återställar-kit. Sen var det bara att köra igen! Jag var i alla fall så pass klok att jag skippade de snurrande åkdonen resten av kvällen. Jag höll mig till bergochdalbanorna, bäst var Flumeride. Så djävla fin, trevlig och rolig! Jag skulle kunna åka den en hel dag.
 Idag känner jag mig bakis, eller i alla fall så som jag kan tänka mig att det känns att vara bakis. Det var vidrigt att kliva upp ur sängen, så efter hundarnas morgonpromenad gick jag och la mig igen. Vaknade... sent. Och att adrenalinchocka kroppen kanske inte var det bästa för förkylningen... Men roligt var det!

 Innan vi åkte till Liseberg, satt vi i en park med Erik och hundarna. Jag attackgosade med Maggan, och på något vis gled mobilen ur handen och ner i hundarnas vattenskål. Därav inga bildbevis från Liseberg... Jag är inte förvånad. Det är inte första gången, och inte sista heller. Jag blir bara så trött på mig själv.

"Du måste sluta säga ´hångla´!"

Jag är dödsförkyld. Närå, inte ens feber. Men det känns som att jag har en tennisboll i näsan, och så hostan då. Det är en fräsig hosta som skorrar i bröstet, sådär som jag brukar få. Skitsamma, det är bara att kavla upp ärmarna och bita ihop. Ikväll ska jag på bio med Erik och Anton Blåbär, som är i stan för att hångla (när han inte går på bio). Fint!

Äldre tanter vinner över alla

På vår innergård, i ett av uthusen, har några äldre damer en loppis varje tisdag. Tisdagen innan bröllopet gick jag dit i förhoppning om att de skulle ha något tårtfat till salu. Det hade de dessvärre inte, men alla blev eld och lågor över att planering inför ett giftermål var i farten! De sprang upp till sina lägenheter flera stycken av dem, och rotade fram allt vad de hade i tårtfats-väg för att vi skulle få låna. En av dem kom bland annat med två stora skålar/fat på fot, från Reijmyre enligt henne själv, i grönt och turkost glas. Blev lite kär. Speciellt i det blå. Själv tyckte hon att det var "en knasig färg". Alla goa gummorna lyckades skrapa ihop ett helt gäng klassiska tårtfat i glas på fot, och det blev riktigt fint till alla tårtorna på bröllopet.
 Idag skulle jag lämna tillbaka dem och tacka för lånet. Jag satt och pratade med dem i säkert en timme där på loppisen, och fick höra gamla historier om hur det var i området förr i ti´n. De försökte truga på mig gofika och kaffe, och ville absolut se bilder från helgen då tårtfaten uppfyllde sin roll. Innan det var dags att gå, sa gumman med Reijmyre-skålarna att jag skulle ta med mig det blå fatet upp till mig. "Det kan ni få i bröllopspresent! Jag använder det ändå bara som blomfat." Fintanten!

11 maj

Förra helgen tog jag hjärtat mitt i handen och blev vigd av en av mina närmaste vänner på en gammal rocklubb. Det blev precis så bra som en kan föreställa sig, om inte bättre.
 Tänk bara att få se alla fina vännerna som följt med genom livet från dagisåldern till nu- samlade under ett och samma tak, tokdansandes till ett av världens bästa liveband. Jag är så glad över att folk tog sig tid till att åka till Göteborg från alla håll och kanter, enkom för att fira mig och Erik. 
 Och jag är så fruktansvärt tacksam över mina föräldrar som hjälpt till med ALLT, över Matilda och Madde som styrde kvällen på proffsigt manér, över de modiga själar som höll tal, över självklarheten att hjälpa till som många visade, över bandet som gjorde så att ingen kunde låta bli att dansa, och över alla ohemult fina presenter som vi fått.
 Vad otroligt fint det kan bli när släktingar och vänner möts, och det är bara regnbågar och kissekatter och kärlek överallt. Denna gränslösa kärlek! Bara att få dansa sig sjöblöt till balkanbeats, och se bandets skjortor ändra färg. Att få fuldansa till långt in på natten. Äta mammas hembakade tårtor, de där som jag saknat. Krama mina systrar, som jag gör allt för sällan.
 Det var ren och skär lycka som fortfarande sitter i.

Allt i sista sekunden som vanligt

Letade strumpbyxor i färgen "spökblek" (som min hudton ibland kallas). Tänkte slå på stort och köpa finstrumpor med "äkta kvalitet" från de affärer som ska vara bra på sånt. Tyvärr är jag för blek, det fanns inga som matchade mitt arma skinn. Den närmaste nyansen hette "Camel". 
 Det fick bli H&M ändå. I nyansen "London". På den nivån!

Det är för övrigt tre dagar kvar till bröllis. Öh?

Räven

Räven i Barca

Jag minns inte riktigt när det började, men år 2008 vet jag att det blev på riktigt. Då bokade vi flyg tillsammans, för att hälsa på Madde i Barcelona. Jag var så nervös över att jag kanske skulle glömma väskan eller passet någonstans, men Emma höll koll på mig och jag ställde inte till med något tok. Hon koncentrerade sig så hårt på att jag skulle få med mig allt varje gång vi satte oss ner på flygplatsen, att hon själv glömde kontokortet i tax free´n på Arlanda. Hon fick i alla fall med sig en god parfym. Förknippar fortfarande DKNY Green apple med Barcelona och tänker att det är så staden luktar, blandat med sol och avgaser.

 Emma är den klokaste jag vet. Om ni hamnar i en situation där ni känner er rådvill och inte riktigt vet hur ni ska handskas med tillvaron, så kanske ni tänker "Vad skulle Jesus/ MacGyver ha gjort?" Jag tänker istället "Vad skulle Emma ha gjort?", och då kan ni förstå hennes storhet! Hon står stadigt på jor´n även när det blåser så det knakar, samtidigt som hon är full av roligheter utan gränser. Som till exempel att komma på tanken att bli vigselförrättare! Tur för mig och Erik. Det känns  extra fint att en av våra närmsta vänner ska viga oss.
 
 Den 29 april fyllde denna fantastiska människa 29 år! Jag var sämst i världen och glömde bort det. Stort grattis i efterskott älskade Räven, och ett fyrfaldigt leve HURRA!